Jag kan inte påstå att vi haft så jättemånga regler hemma (i alla fall om man frågar mig och inte barnen). Det är något med förbud och bestämmelser som inte bara styr andra, utan även den som har makten. Om man som förälder har strikta system för hur länge man får sitta vid datorn eller kvittar en timmes skärmtid mot en timme utelek, då kräver det uppföljning och kontroll.
Förbud riskerar ju också att ha motsatt effekt. En kompis var förbjuden att läsa serietidningar när han var barn. Hans föräldrar menade att det var skräpunderhållning. Men självklart fanns det ingen i hans kompiskrets som läste serier med större iver än han. Så lockande var det förbjudna.
Och vad gör man då när “överenskommelserna” (för det är ju oftare den vuxnas enväldiga beslut snarare än en överenskommelse mellan förälder och barn) bryts? Hur ser en rimlig konsekvens ut? Och vad ska man lära sig av påföljden, mer än att det kostar på att inte lyda sin förälder?
Att ge sig in i diskussioner om uppfostran med andra föräldrar brukar kunna bli känsligt. Alla kämpar med sitt, och alla familjers utmaningar ser olika ut.
Ibland skulle man gärna vilja ha en manual med facit, “Vägrar ditt barn svara i telefon trots att hon är sen hem till middagen? Slå upp på sidan 32 för rätt föräldrareaktion!”
Jag vet inte hur mycket diskussioner det är om barns tv-tittande nuförtiden, när mina barn var små gick debatten het om hur skadligt tv var för små barn. En del slängde ut sin tv, i en tanke om att barnen mådde bättre då.
Numera har jag en lång tid haft problem med anslutningen till min digitaltv-leverantör, och inte riktigt tagit tag i det. Så månaderna har gått, och jag har insett att det går finfint att inte ha någon tv.
I veckans Icakuriren ondgör sig vår krönikör Fredrik Kullberg över tv-utbudet, och han verkar nästan på gränsen att kasta ut den gamla “dumburken”. Men, precis som han är inne på, låt oss hoppas på en framtid med brett utbud och variation, snarare än likriktade program. Nu kommer ju den tid då det är som mysigast att kura i tv-soffan.
