Snart dags för ännu en omgång av Historieätarna på SVT. Med Lotta Lundgren och ungdomlige Erik Haag, 47. En bred public service-satsning med uppenbar ambition att vara “nere med kidzen” och lättsamt folkbildande på samma gång.
Serien är vansinnigt snyggt producerad, och redan där får jag problem. Var folk verkligen sådär snygga förr i tiden? Programledarna är misstänkt coola och varför måste det där interna mediegänget med Schyffert och Fredrik Lindström i spetsen dyka upp ideligen?
Nä, jag orkar faktiskt inte reta upp mig på det där en gång till. Så, inget Historie-ätarna för mig.
Som ni förstår har jag slutligen uppnått den vresiga medelålder då man upptäcker att det inte är något på tv. Absolut ingenting. Någonsin.
Barnen surrar om något som kallas Idol. Ni har förmodligen aldrig hört talas om det. Det är ett urgammalt så kallat tv-format som rullar oavbrutet på fyran. Idol består av reklam som emellanåt avbryts av medioker sång och dans. Det är fruktansvärt långtråkigt. Innan jag stängde av måste jag ändå skrocka lite åt hur tokigt TV 4-cheferna tänker. Varför i all världen skulle någon vilja titta på det där?
Nej, det är verkligen inget på tv.
Men plötsligt händer det. Ett guldkorn glimrar till när jag scannar tv-tablåerna vid frukostbordet, just när man skulle ge upp. En lovande dokumentär, Kalla krigets fordon, kanske. Eller en långfilm från 1961 med Jarl Kulle i huvudrollen – min tv-smak är möjligen inte helt typisk.
Tyvärr rullar filmerna jag blir sugen på alltid under fullständigt hopplösa tider. Antingen vid 14-snåret på vardagseftermiddagarna, eller runt 01.45 natten mot tisdag. Ja, alltid. Svårt eller omöjligt att kombinera med normal arbetstid, eller hur?
Dokumentärerna brukar i regel missas eller glömmas bort när det väl blir dags. Slår jag på tv:n helt slumpmässigt, bjuds i regel en näringsfattig standardsoppa bestående av biljakter och pistolviftande i amerikanska deckare från 2009. Och tjatiga matlagningsprogram. Och Idol.
Jag har nog vuxit ifrån tv.
Vadå? Man kan alltså skräddarsy sitt tv-tittande med SVT Play och liknande, och skaffa boxar med uppskrivna serier som Game of Thrones för maraton-sittningar under hela veckoslut? Jodå, har hört talas om det där. Men kommer liksom aldrig i gång.
Det är naturligtvis fullt möjligt att de där serierna är precis så geniala som det sägs. Det är också möjligt att de inte är det, och egentligen har väldigt lite att säga under en alltför stretchad programtid. Hittills har jag inte vågat chansa. Seriernas popularitet gör mig en smula misstänksam.
Hanna Stjärne, den nyutnämnda chefen för SVT, vill tydligen fortsätta satsningarna på de riktigt stora, breda, folkliga programmen. Själv hade jag hoppats på motsatsen
