Räknat i antal timmar är nog kartongpapp det jag lekt flest timmar med som barn. Hemma hade vi nämligen ett slags leksaksklossar gjorda av kartong, olikfärgade och i ungefär samma storlek som tegelstenar. Åh, vad jag älskade de där klossarna! I händerna på mig och min bror förvandlades de till en bil, en båt eller ett hus, beroende på vad vi lekte för stunden. De kunde också bli skridskor om jag ställde mig på två klossar och hasade fram över golvet. Eller så placerade vi ut dem över golvet som små öar när vi lekte inte-nudda-golvet.
Och i samma stund som jag skriver det här inser jag vilken märklig lek egentligen, inte-nudda-golvet. Hur skulle det se ut om vi lekte den här på kontoret?
Tänk om man skulle säga när chefen kom på besök: “Nej, där kan du inte gå förbi, du får hoppa via soffan och mitt skrivbord, vi leker inte-nudda-golvet!”.
Det skulle förstås aldrig inträffa. De flesta av oss leker inte sådana lekar längre.
För vi är ju vuxna, och har lärt oss att lek hör till barndomen. Och den behöver man ta farväl av, lär man sig på väg mot vuxenlivet.
Att vara barnslig, eller att kompisarna skulle hitta leksaker i ens rum som man borde ha vuxit ifrån, det var något skämsigt i en viss ålder.
Min upplevelse är att det där skämset har gått ner i åldrarna. Att dagens barn tidigare lämnar lekens land, det där fantasiriket där en kloss kan bli nästan vad som helst. Där en spade kan bli pistol och en bandyklubba ett gevär, som när min dotter och hennes skolkompisar lekte krig på rasten. Något de egentligen inte fick leka för de vuxna, men som de såklart gjorde ändå. Inte för att jag har en krigisk dotter. Utan för att barn leker för att förstå sin omvärld, för att träna på roller, och inte minst för att bearbeta saker.
I det här numret av Icakuriren skriver vi om barns lek, hur viktig den är för kreativitet, utveckling och inlärning. Trots det fokuserar skolan fortfarande på gammaldags kunskapsmatning mer än lekfullt lärande. Och vi har ett samhälle där barn leker allt mindre.
Nej, fram för fler obokade skärmfria stunder hemma. För det finns inget som får i gång fantasin och leken bättre än lite gammal hederlig långtråkighet.
