Jag har gått med i en svensk folkrörelse. Den är billig och kostar nästan bara tid och
engagemang. Jag har blivit med bokcirkel. Vi är sju kvinnor där ingen känner alla, vi bor på gångavstånd i samma område och kommer regelbundet att ses och prata bok och käka något gott – men lättlagat. Av mejlkorrespondensen att döma hoppar vi alla jämfota över vår nya grupp.
Vi är ju på intet sett unika, det verkar vara den mest typiska umgängesformen för kvinnor mellan 25 och 70 år. Barnboksförfattaren Martin Widmark som kämpar för läsfrämjande bland unga talar om läs-
kondisen, att man måste läsa ett tag för att kunna förstå och komma in i själva läs-flödet. Det kan verkligen appliceras på alla åldrar. Jag som själv skriver böcker och
varit med i läsfrämjande sammanhang har svårt att prioritera läsningen i mitt dygn. Och då är jag uppvuxen i en läsande familj där högläsning och tystläsning var självklar och jag hängde mer på bibblan än på H&M när jag var liten. Nu är jag glad om jag hinner läsa morgontidningen ordentligt.
Med läskondisen är det precis likadant som med den vanliga konditionsträningen, har man inte gjort det på länge så är det förbaskat svårt att snöra på sig träningsskorna och kuta ut när det finns så mycket annat som skriker på att bli gjort eller att man helt enkelt måste prioritera sömnen.
Men det fina och hemska med bokcirkeln är att man har en deadline, för jag kan ju inte komma dit utan att ha läst boken! Så nu sitter jag och kämpar mig igenom en bok på 600 sidor med pyttesmå bokstäver som är så otäck att jag bara kan läsa den på dagen om det är sol ute och ro i hjärtat. Det är Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget som handlar om häxbränningen i Ångermanland på 1600-talet. Den räknas nog egentligen inte till skräcklitteraturen, det är en roman som handlar om det karga livet för kvinnorna i en tid när rättssamhället var i sin linda och man lät sig styras av rädslor, skrock och religion och man skyllde svåra tider på utpekade kvinnor som sas ha ihop det med djävulen. Om det inte vore för bokcirkeln hade jag slutat för länge sen. Inte läst en mening till. För obehaget följer efter mig långt efter att jag lagt in mitt bokmärke och börjat koka
potatis i stället. Men nu är det som det är och jag läser vidare.
Jag kan inte låta bli att fantisera om hur en kvinnlig bokcirkel på 1600-talet skulle sett ut, eller snarare hur många gånger de skulle hinna ses innan man slängde upp dem på bålet.
