För mig var det ett obegripligt tjatande så fort man hade ledigt från skolan. “Är det inte dags att gå upp nu, du sover ju bort hela dagen!” Var det dessutom fint väder lät det som om jag gjorde något
kriminellt, “Hur kan du ligga här och sova när solen skiner ute?!”. Under tonåren kunde jag utan problem sova till halv två på eftermiddagen. Det var så skönt att slippa sätta klockan och veta att man kunde sova så länge man ville.
Den känslan förtogs dock lite av den där föräldrarösten som muttrade utanför ens dörr, som att man skulle ha dåligt samvete bara för att man tog en sovmorgon.
Hade jag som tonåring haft tillgång till artikeln i det här numret av Icakuriren om sömn, så hade jag förmodligen tryckt den under näsan på mamma och pappa. Där står det nämligen uttryckligen att tonåringars sömnvanor förändras, och att det inte har med lathet att göra att man vill sova längre på morgnarna, det är biologi.
Ändå är hela vårt samhälle anpassat efter de morgonpigga. Inte minst skolan, trots att flera studier visar att just tonåringar skulle klara studierna bättre om skoldagen började senare.
Numera, när jag inte har någon som tjatar upp mig, vaknar jag ofrivilligt tidigt. Att sova till elva på förmiddagen skulle vara en omöjlighet, och har jag varit på fest vaknar jag nästan ännu tidigare än vanligt. Dessutom har de där perioderna tillkommit då jag vaknar i vargtimmen och vrider mig, och tankarna rumlar runt i skallen som oroliga hundar.
När jag sedan vaknar morgonen därpå förstår jag oftast inte hur jag kunde vara så stressad. Då skakar jag på huvudet åt den där nattmaran, som verkar göra problem några storlekar större än de egent-ligen är. I morgonljuset känns saker och ting hanterbara igen, och man kan börja dagen.
Och efter en god helgfrukost, en körd tvättmaskin och en förmiddagspromenad har det hänt att jag kommit hem till stängda sovrumsdörrar och sovande tonåringar. Och plötsligt hör jag mig själv ropa till de stängda sovrumsdörrarna: “Ska ni inte gå upp nu, ni sover ju bort hela dagen?”
