Som barn var det något spännande med att titta på bilder på sina föräldrar. Särskilt två bilder brukade jag studera, en där mamma och pappa sitter i sitt 60-talskök och pussas över köksbordet, det med perstorpsplatta av mönstret Virrvarr. De ser lyckliga ut, kanske är bilden tagen när de precis flyttat till sitt första gemensamma hem.
På den andra bilden tyckte jag att min mamma såg så tjusig ut. Hon hade snyggt lagt hår, kappa, handskar och handväska, pappa hade skinnjacka och myggjagare och tidstypisk kort mansfrisyr.
Två vuxna, helt enkelt, och med mitt barnförstånd tänkte jag nog att det var så där man skulle se ut den dagen man blev vuxen.
Nuförtiden inser jag att på de där bilderna var mina föräldrar i samma ålder som mina döttrar, knappt några och tjugo. Och även om jag ser vissa släktdrag hos barnbarn och morföräldrar, så är det ändå mil mellan deras uppenbarelser.
Ingen av mina döttrar bär handskar och pumps, ingen av dem sover med spolar i håret (och min mamma är varken piercad eller tatuerad…).
Jag vet också numera att man inte “blir vuxen” vid ett särskilt datum. Man är samma person inuti, även om skalet åldras.
I det här numret av Icakuriren har vi träffat tre par som berättar hur de lyckats hitta kärleken. Först ut är Ture, 83, som genom att testa nätdejting hittade sin Greta, 90. Och jag blir så glad i hjärtat när jag läser om dem.
Det är en utsliten fras, men kärleken har faktiskt ingen ålder, det finns inget bäst-före-datum för att bli kär igen.
Läs om Ture och Greta på sidan 44. Och du som har svt-play, gå gärna in och titta på den underbara dokumentärfilmen Med sommaren kommer längtan. Sök titeln på google så dyker den upp. En timmes njutning, om sommarkollo där hundraåringar får precis likadana rosor på kinderna av kärleksfull uppvaktning som vilken tonåring som helst.
Våra skal kan vi inte påverka, de åldras och rynkar sig vare sig vi vill det eller inte, vare sig vi bär damkappa och handskar eller slafskofta. Men kärnan kommer alltid låta oss känna,
längta och älska. Det känns hoppfullt!
