På onsdag är det dags för årets Grammisgala. Så länge jag har jobbat som journalist har jag skrivit en krönika om prisutdelningen. Jag hade kunnat spara tid genom att konsekvent kopiera krönikan från föregående år, för min kritik har alltid varit densamma: Jag har saknat kvinnorna. I ett land med så många grymma kvinnliga artister är det bara tragiskt att det största musikpriset traditionellt varit så mansdominerat. Öh, orka tjata om genus jämt, tycker kanske någon. Jag säger som Annika Lantz: Att vara slentrianfeminist är en reaktion på att vi lever i ett slentrianpatriarkat.
I år blir det dock ingen var-är-kvinnorna-krönika. Den behövs inte, och ingen är lyckligare än jag. Svenskt musikliv har nämligen aldrig varit så välmående och spännande som nu. Den har heller aldrig tidigare hållit så hög kvalité. Som av en händelse infaller det samtidigt som den blir mer jämställd. Nu behöver man inte längre heta Jocke och vara en vit, medelålders gitarrman från Eskilstuna för att kamma hem en grammis. Det går lika bra att heta Seinabo Sey, Sofia Karlsson, Silvana Iman, Tove Lo eller Mapei. I kategorin Årets Artist är tre av fem nominerade kvinnor. I Årets Pop är det full pott. Dessutom är det Gina Dirawi, SVT:s coolaste programledare, som leder hela kalaset.
Musikbranschen har mycket kvar att jobba på när det kommer till jämställdhet. Allt annat vore en lögn att påstå. Årets grammisnomineringar visar dock att vi är på rätt väg. Det är värt att fira.
Av Tara Moshizi
Fotnot: Grammisgalan sänds onsdag 25 februari 21.00 på SVT1.
