Jag gillar verkligen skådespelare. Låt oss vara tacksamma för dessa vildhjärnor och galningar som brinner för kulturen, och civilisationen, vilket är samma sak. De utför ett livsviktigt, men ofta otacksamt och sorgligt underbetalt göra. Men samtidigt: Jösses, vad jag är trött på skådisar!
Ibland måste man bara sucka åt dem. Eller fnissa.
Som nu när Mikael Persbrandt med undergångsröst och till bombastiskt dånande kyrkklockor gör anspråk på att vara någon slags filosof i sin nya reklam-podcast för kapselkaffe.
Eller när klädintresserade Robocop-stjärnan Joel Kinnaman skriver brev till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht med krav om förbud mot pälsfarmer. Vad jag vill veta är hur den inställningen rimmar med den uppseendeväckande svarta skinnjacka som Kinnaman ståtade med i sista säsongen av The Killing. För den är
väl också tillverkad av dödade djur?
Skådisar, alltså.
De är helt enkelt tvungna stå i rampljuset, eller hur, och inta huvudrollen i dagsaktuella frågor som är så långt från deras eget expertområde som tänkas kan. Av någon anledning är Angelina Jolie FN:s särskilda sändebud i flyktingfrågor.
Vad är egentligen en skådespelare? I grunden en specialist på att klä ut sig. En person som med röst, minspel och rörelser har förmågan att bli någon annan, uttrycka någon annans tankar och idéer. Om just detta, gestaltningen, uttalar sig skådespelare minst av allt, tycks det mig. Intervjuerna blir ofta rätt platta.
I en färsk intervju avslöjar Noomi Rapace att hon “faktiskt börjat tänka lite framåt vad gäller energi”. Jaha.
Och så det här med “förebilder” – den gudalika beundran som möter några av våra mest hyllade skådespelare är verkligt svår att förstå sig på. Vissa skådisar bygger hela karriärer på egenskaper man för allt i världen inte vill överföra på sina barn. Kjell Bergqvist är alltid förbannad, drack mellanöl på lektionstid och tryckte upp en päronsplit i ansiktet på rektorn.
Äldre västgötalagen – en publikation som inte är helt up-to-date, det medges, utgivningsår 1220 – lärde ut att skådisar, lekare, inte ska behandlas med någon särskild respekt.
På den tiden fick man tvinga irriterande skådisar att greppa tag i svansen på en otämjd kviga, som därefter slogs till med en hård piska. Om lekaren misslyckades med att hålla djuret, var han lika rättslös som en träl.
En återgång till den ordningen är väl knappast tänkbar idag, men medeltidens lagstiftare kanske ändå kan lära oss att skruva ner respekten för skådisar några snäpp? Men hej, jag älskar teater och skådespelare, hör ni det!
