Det är aldrig kul, men det är oundvikligt. Jobbar man tätt, tätt ihop tillräckligt länge uppstår det förr eller senare en konflikt. Har man tur går det att rida ut stormen. Har man otur återstår ibland inget annat än att säga tack och hej och byta lyckönskningar som knappast kommer från djupet av ens hjärta. Det är uppslitande, ibland på gränsen till tragiskt, men samtidigt oerhört mänskligt. Alla har väl någon gång blivit fly förbannade på en kollega?
Med det i åtanke, framstår det rätt tramsigt när offentliga personer utåt sett försöker släta över sina schismer. Alla förstår ju ändå att deras sockrade versioner inte överensstämmer med verkligheten. Nu senast var det popbandet Mando Diao (de som gjorde Fröding-tolkningarna, du vet) som meddelade att de splittras. Frontfiguren Gustaf Norén lämnar gruppen (eller snarare: Blir kickad ur, anar jag).
“Gustaf är en otroligt kreativ och talangfull musiker och artist. Nu får han tid och frihet att förverkliga sina idéer…” säger kollegan Björn Dixgård i ett pressmeddelande.
Har du läst något mer konstruerat? Inte ens Gustaf Norén köpte skiten. I Breaking News på Kanal 5 sa han att det där förmodligen inte ens var Dixgårds egna ord. Det är uppenbart att det ligger något annat bakom splittringen.
Jag önskar att artister som gör slut med sina bandkompisar kunde vara lite mer ärliga och inte försöka sopa grälen under mattan. Det skulle framstå mer rakryggat. Värdigt. Visst, konflikter kan vara fruktansvärt obekväma och infekterade, men de mår sällan bättre av att kläs i lögner.
Av Tara Moshizi
