Nyligen besökte jag världsutställningen i Milano. Det var en mäktig och övermäktig upplevelse på samma gång. På ett utrymme lika stort som en svensk småstad slogs 145 länder om att fånga besökarnas uppmärksamhet. Temat för årets utställning var mat och hållbarhet och alla länder hade var sin egen paviljong där de med olika medel försökte övertyga oss om att just de var totalt världsledande inom livsmedelsproduktion och miljötänk. Det hela liknade en tävling om vem som kunde skryta mest på störst yta (eller med flest gigantiska LCD-skärmar). Jag skulle säga att Israel vann kampen. Tydligen framställdes de första körsbärstomaterna i just Israel och det talades om denna gröda som om det vore självaste penicillinet man uppfunnit.
Mitt bland alla skrytfilmer, gapiga presentatörer och dansande päron (jorå, de hade en frukt- och grönsaksparad) fanns det en paviljong som stack ut: Storbritanniens. För att uppmärksamma vikten av pollinering och det faktum att det råder brist på bin i hela Europa hade britterna byggt en enorm surrande bikupa av stål som man kunde stiga in i. Snuddade man vid ställningen kände man hur den vibrerade, eftersom stålkupan var sammankopplad med en verklig bikupa i England. På köpet fick besökarna en liten lektion i biodling. Jag, som fruktar de flesta insekter, ställde mig mitt i kupan och kom på mig själv med att fundera på om det kanske ändå inte var en bra idé att börja odla bin på terrassen? Som ett försök att rädda världen, alltså. Om inte annat så är det ju coolare än körsbärstomater.
Av Tara Moshizi
