En av de största kulturkrockarna som jag och min familj upplevde när vi flyttade till Sverige var synen på äldre. I Iran, där jag är född, har åldrade damer och herrar i princip en kunglig status, oavsett vilken samhällsklass man tillhör. Redan som knatte fick jag lära mig att hysa stor respekt för gamla. Ordningen var tydlig: De som hade rynkor och grått hår visste bäst. Och mest. Det var ingen idé att mopsa sig emot dem, för de har vandrat på den här jorden mycket längre än du.
Här i Sverige möttes vi av en annan bild. Äldre människor satt knappast på någon tron, de stod snarare lägst i rang. För att hårddra det: Pensionärer blev betraktade som en belastning, var föremål för elaka skämt och samtidigt osynliga i det offentliga rummet. I Iran reste man sig upp av vördnad om en åldring kom in i rummet. I Sverige ville man inte släppa in dem genom dörren.
Nyligen visade SVT miniserien Det är inte så dumt att bli gammal. I ett land där åldersföraktet är utbrett är det förstås ett genidrag att ge en motsatsbild till den sedvanliga “trött, sjuk och fattig”-vinkeln. I programmet fick vi möta tre personer som alla hanterar åldrandet på sitt eget sätt. Mitt hjärta smälte framförallt för bloggaren Dagny Carlsson, 103, som på ålderns höst bestämmer sig för att äntligen förverkliga sig själv. “Nu ska jag leva lajban den tiden jag har kvar”, säger Dagny och kryssar mellan datakurser, kalas och intervjuer.
Jag är så tacksam för Dagny och all uppmärksamhet hon har fått. Inte bara bevisar hon att livet kan vara lattjo även som gamling, utan påminner oss även om något vi allt för ofta viftar bort: Att det enda som är omodernt med pensionärer är vår syn på dem.
Av Tara Moshizi
