Det lönar sig att ha penis. I Hollywood som i övriga världen. Nyligen gick skådespelarna Sienna Miller och Jennifer Lawrence ut i amerikanska medier och snackade om det stora lönegapet mellan kvinnliga, respektive manliga skådespelare. Miller berättade att hon vid ett tillfälle tackat nej till en drömroll då hon upptäckte att lönen var mindre än hälften jämfört med hennes manliga motspelare. Lawrence valde en annan taktik. Hon bet ihop, men ångrade sig efteråt:
“Jag blev arg på mig själv. Jag misslyckades som förhandlare för att jag gav upp tidigt” skriver hon i ett feministiskt nyhetsbrev och fortsätter: “Jag skulle ljuga om jag inte sa att det åtminstone finns ett element av att bli omtyckt som påverkade mitt beslut att ge mig utan en fight. Jag ville inte verka svår eller bortskämd”.
Med andra ord: Hon ville vara till lags. Frånsett det faktum att Miller och Lawrence tjänar svindlande summor, är det så lätt att känna igen sig i situationen. Hur många gånger har man inte suttit på ett personalmöte eller i en förhandling och vittnat när manliga kolleger fått bättre villkor, lön, arbetsuppgifter, you name it, men inte vågat protesterna av rädsla för att uppfattas som besvärlig? Med otrygga anställningar blir det ännu svårare. Då knyter man hellre näven i fickan än muckar med chefen.
Till skillnad från Lawrence försöker jag dock att inte klandra mig själv. Jag är full av beundran över alla som pallar att stå upp för sig själva, men ansvaret kan inte ligga på individen när det bottnar i ett strukturellt problem och en rutten könsmaktsordning som borde lösas på politiskt håll. Ingen kvinna borde behöva ta den fighten på egen hand.
Av Tara Moshizi
