Nu stängs olika gränser igen, coronan ligger som en blöt filt över livet. Alldeles strax ska just det här numret av tidningen skickas till tryck och jag kollar sidorna en sista gång. Det slår mig att hela tidningen präglas av pandemin, utan att vi tänkt på det. Rubriker som handlar om mörker och tystnad, att bygga ett eldhus ute för att kunna umgås i friska luften, musik som ger harmoni och stillar oro.
Mörker och tystnad blir lätt en sinnebild av hela världens tillstånd, en tillvaro som står på vänt, ett famlande i mörker, frånvaron av röster från vänner och anhöriga. Men i veckans tidning handlar det om den ro som tystnad och mörker faktiskt kan ge, det lugn som ofta är en bristvara. Författaren Tomas Sjödin, som skrivit boken Ljudet av tystnad, berättar om att våga lyssna på det osagda, gå in i sig själv. Under pandemin kan det vara väldigt tyst, kanske också väldigt ensamt. Men karantän bjuder på tillfällen att hitta nya kvaliteter i livet. Det är något att ta vara på.
I det här numret har vi också en stor bokspecial, även den särdeles lämpad för livet just nu när många läser mer än någonsin. Vid min säng ligger alltid den bästa bok jag någonsin läst: De små tingens gud av Arundhati Roy. Den är så bra att jag aldrig har läst ut den. Jag vill helt enkelt inte att den ska ta slut. Den är en myllrande släktkrönika från Indien, det land som kallas världens största demokrati men som fortfarande präglas så starkt av ett obegripligt grymt kastsystem. Men det är också ett land som myllrar av röster, dofter, känslor, kärlek, kryddor och en alldeles särskild sorgsen melankoli som jag aldrig känt någon annanstans.
Första gången jag läste boken var jag själv på plats precis där händelserna utspelar sig, i den indiska delstaten Kerala. Jag blev nästan som förhäxad, både av mina egna starka upplevelser och bokens fängslande språk. Jag brukar vanligtvis inte tipsa om den, är livrädd för att någon ska bli besviken. Men gjort är gjort. Nu är jag själv inne på tredje läsningen, och kanske måste jag till sist slutföra projektet. Det ger mig magknip.
För en riktigt bra bok har sällan ett riktigt lyckligt slut. Precis som i livet kommer döden ofta emellan.
