Det är bara dagar efter att mamma gått bort. Klockan är strax innan åtta på morgon, Stockholm börjar vakna, skolbarn har bråttom till plugget, någon sur jävel ligger alltid irriterat på signalhornet i korsningen Hornsgatan/Torkel Knutsson. Det är en av stockholms mest frustrerade korsningar – inte korsningen i sig alltså, men människorna, bilisterna, cyklisterna, fotgängarna.
LÄS ÄVEN: Johan Croneman: ”Hemma” det är väl mamma. Var hör jag hemma sen?
Det är High Chaparral dygnet runt, flera gånger om dagen ligger smockan i luften när cyklister, taxichaufförer och transportfordon hamnar i luven på varandra.
Jag går förbi några utsända från Gatukontoret som för fyrtioelfte gången rätar upp ett av rödljusen som minst en gång per månad blir påkört och demolerat av en turistbuss eller en infarktdriven lastbilschaffis som kör på provision.
”Måste vara Stockholms mest krockade rödljus”, säger jag till en av gubbarna. Han är en riktigt Stockholmskis och svarar: ”Tror inte det, men den kan vara på andra eller tredje värsta”. Jag har precis passerat när han skrattande ropar till mig igen: ”Du skall vara glad för en pallplats”.
Under några decennier som betydligt yngre var jag alltid på promenad, tänkte bra, tänkte högt, pratade för mig själv, blicken rakt fram, nyfiken på allt.
Sedan följde några decennier när jag promenerade och rörde på mig så lite som möjligt, mina helvetiska missbruksår, där promenaderna blev allt kortare, den till närmaste systembolag eller sunkkrog på undanskymd bakgata.
Jag tittade aldrig upp, tänkte aldrig en vettig tanke under dess korta infernovandringar.
”Men mitt i sorgen alltså: Livslusten.”
Nu kommer jag alltså som sagt ner Hornsgatan bara dagar efter mammas bortgång – och jag känner sig plötsligt otroligt levande. Jag tänker att det är en konsekvens av sorgen (att mamma gick bort efter 101 år och 4 månader var knappast en chock), jag ger mig iväg på en lång promenad där jag rundar hela Södermalm – och jag pratar högt igen för mig själv, tänker bra, har huvudet högt, ser den lilla världen på kort avstånd.
Mamma var fin när vi kom upp efter att personalen tvättat henne, klätt om henne, kammat henne, släckt ner, tänt ljus etc. Vi satt där, jag och mina två systrar, pratade både med mamma och varandra.
LÄS ÄVEN: Johan Croneman: Sitter på en stol bredvid sängen och håller mammas händer
Vi var sex i familjen från början. Tre kvar. Det är sånt man i veckor efteråt vaknar mitt i natten och tänker på.
Men mitt i sorgen alltså: Livslusten. ”Jag har i bästa fall tjugo år kvar”, tänker jag. Jag kommer ner till Tantolunden, vandrar utmed vattnet, solen skiner, jag vill inte dö nu, jag vill ha tjugo bra år till.
Min älskade bonusson skall bli pappa i augusti. Jag ser mig reda hämta på dagis och gunga i parken. Räkna inte bort mig riktigt än. Jag skall klippa alla på upploppet.
