Vi for en sväng till Lissabon. Som den norske komikern Arve Opsahl säger i monologen om sjömannen som förlustat sig i Lissabon, efter att befälet förklarat att Lissabons damer inte har något som inte damerna i Oslo har: ”Men det de har – det har de i Lissabon!”
Det stämmer. Det Lissabonborna har, har de obestridligen i Lissabon. Backar till exempel. Överallt. För en Malmöbo, van att röra sig på gator som tycks utkavlade på ett bakbord, är det en märklig känsla att alltid vara i uppåt- eller nedåtgående. Har man tagit sig till något av sina utflyktsmål kan man lägga sig på marken och rulla hem.
Vi hyrde lägenhet av en oerhört vänlig, men något överpedagogisk, man. Mycket noggrant gick han igenom hela hemmet, meter för meter, och visade hur varje enskilt dörrhandtag fungerade. Vissa dörrar gick inåt, andra gick utåt. När man öppnat och klivit in i ett rum och sedan skulle gå ut igen så gick dörren plötsligt på andra hållet än vad den gjorde nyss.
LÄS ÄVEN: Kalle Lind: Vi äntrar bilen igen. Då kommer det. Utan pardon. Och utan påse
Spisen krävde ett litet TED-talk. Han visade först hur man satte på övre vänster platta och tog sig sedan metodiskt igenom var och en av de tre övriga. Varje gång förväntades vi hålla örat mot spisen och lyssna efter det karakteristiska ljudet när gasen var på.
Ytterdörren var den stora utmaningen. Den låstes nämligen inte med en nyckelvridning utan två. Han drog med oss ut i trapphuset och stängde dörren och sedan fick både min tjej och jag visa att vi förstått. ”One – two”, räknade han när vi i tur och ordning fick pröva systemet i praktiken. När vi bägge visat att vi både kunde låsa och låsa upp utifrån, så gick vi in i lägenheten och gjorde om hela proceduren från insidan.
”Sedan kunde vi lägenheten i detalj och hade även fått pröva på att öppna och stänga kylen.”
Sedan visade han hur man fick vatten i handfatet (med en kran), hur man spolade (med ett tryck), hur man öppnade fönstren (med ett handtag) och hur man kom ut på balkongen (via en dörr). Jag gjorde misstaget att fråga var närmsta supermarket låg och fick en mycket detaljerad karta uppritad över kvarteret. Den låg på andra sidan gatan, fullt synlig från fönstret.
LÄS ÄVEN: Kalle Lind: Vi älskar danskarna för allt de är – och som vi inte är
Allt detta gjorde han förstås av vänlighet och kanske rentav av erfarenhet. Vem vet – tidigare hyresgäster hade kanske bott i lägenheten flera veckor i beckmörker eftersom de inte förstått att man måste trycka på strömbrytaren? Inte desto mindre kände jag mig lite fånig när han öppnade köksskåpet och pekade: ”Cup. Glass. Bowl. Plate.”
Det tog gott och väl en timme att gå igenom en tvårummare med kök och wc, men sedan kunde vi lägenheten i detalj och hade även fått pröva på att öppna och stänga kylen. Vi tackade för informationen och hans tid och gick ut på gatorna. Där konstaterade vi att de kanske inte har samma otålighet och rastlöshet som jag – men det de har, det har de i Lissabon.
