Sanningen kräver en kvinna i full blom. En kvinna som inte längre behöver behaga, betjäna eller be om ursäkt för sin blotta existens. En som har sett världen förändras och vet att ingenting förbättras utan kamp.
Jane Fonda, 87 år, kliver upp på scenen under filmgalan SAG Awards, rak i ryggen, fast i rösten. Hon prisas för ett liv i rampljuset men istället för att leverera ett tårdrypande tack väljer hon att tala om något större än Hollywoods glamour. Hon uppmanar oss att ta striden mot de som hånar och hatar allt de avfärdar som ”woke” (politiskt korrekt, reds anm) och stå upp för kärleken: ”Woke betyder bara att vi bryr oss om andra människor.” När blev det kontroversiellt att bry sig? När blev det radikalt att reagera mot orättvisor?
LÄS ÄVEN: Alexandra Pascalidou: Mäns röster värderas alltid högre
Fonda vet vad som står på spel och varnar för att ”människor kommer att fara väldigt illa av det som sker” Men i stället för att sprida rädsla manar hon till mod och citerar författaren Pearl Cleage:
”På andra sidan eldstormen kommer det fortfarande att finnas kärlek. Det kommer fortfarande finnas skönhet. Och det kommer finnas en ocean av sanning för oss att simma i. Låt oss se till att det blir så.”
Fondas ord ekar en annan kvinnas budskap, en annan röst för medmänsklighet: svenskättade biskop Mariann Edgar Budde. Som ledare för den episkopala kyrkan i Washington DC stod hon inför en annan scen, en annan storm. När Donald Trump svor presidenteden höll hon en gudstjänst där hon vädjade direkt till världens mäktigaste man: ”Var en president för alla. Skydda de utsatta. Se invandrarens och flyktingens ansikte. Erkänn kärlekens och rättvisans evangelium.”
”Idag attackeras inte bara orden utan själva idén om empati och solidaritet.”
Med Guds ord påminde hon presidenten om att kristendomens kärna inte handlar om att utöva makt, utan om att stå upp för de svaga och de rädda och att vara vaken inför andras lidande – att vara woke i ordets sanna mening.
LÄS ÄVEN: Alexandra Pascalidou: För att orka vara omtänksam måste man ta hand om sig själv
Två kvinnor. Två röster. En från Hollywood, en från kyrkan. Båda med en livstid av erfarenhet, mogna och modiga nog att utmana. Kanske är det den aktningsvärda åldern som gör dem så orädda. De har inget att förlora, inga bossar att behaga, inga sponsorer att smörja. De kan tala med den frihet som bara de som redan har förtjänat sin plats i historien kan.
Och det är just därför de behövs.
För idag attackeras inte bara orden utan själva idén om empati och solidaritet. De hånar medmänsklighet, avfärdar rättvisa som naivitet, förlöjligar kampen för jämlikhet och jämställdhet.
Men utan woke hade vi fortfarande haft barnarbete. Kvinnor hade saknat rösträtt. Rasism hade varit lag. Utan woke hade vi fastnat i historiens sophög medan de som vågade vara vakna blev förföljda, fängslade eller brända på bål.
Så låt oss vara woke. Låt oss bry oss om varandra. Låt oss simma i en ocean av sanning istället för att drunkna i en lerig pöl av lögner.
