Om någon på min dödsbädd frågar mig om vad som har varit viktigast i livet så tänker man väl iallafall så här lite i förväg att man säkert skulle säga: ”Barnen”. Eller typ: ”Kärleken”.
Det är väl det man gärna vill att man skall klämma ur sig, något fint, som ett sista vackert konstaterande. Om det obegripliga men älskade alltet. En sista sammanfattning av meningen med livet.
Strax innan den stenrike tidningsmagnaten Charles Foster Kane drar sitt livs sista suck i inledningen till filmklassikern ”Citizen Kane”, så säger han ”Rosebud” (Orson Welles, 1941).
Det var namnet på hans kälke, som barn och som urfattig pojke. Allt som återstod av betydelse (och kanske längtan) för honom var just denna kälke, ”Rosebud”.
LÄS ÄVEN: Johan Croneman: Mamma är död – och jag känner mig plötsligt så otroligt levande
Jag är rädd för att jag själv också kommer ha något mycket banalt på mina läppar. Vad har betytt mest för mig?
En vit tröja med en blå stjärna på. Idrottsföreningen kamraterna Norrköping. Kan det vara så illa? Skojar jag med er nu?
Nej, jag gör nog inte det.
Min bästa kompis från gymnasiet, Björn, sprang upp till sin sjuke farfar på lasarettet efter en eftermiddagsmatch på Parken i början av 70-talet, hans farfar var en hängiven IFK:are, låg nu på sitt yttersta.
”Det är en kärlek bortanför all annan”
Trots att hans farfar bara blundade och grymtade till lite då och då så satte sig Björn på en stol bredvid sängen och babblade på, berättade lite om familjen, om hur det gick i skolan – han sade att han själv bara mådde bra och att han just varit på matchen. Då slår farfar upp ögonen och säger med klar, uppfordrande stämma: ”Hur gick det”.
Björn berättade att vi vunnit, farfar nickade lite, slöt ögonen och sjönk tillbaka in i sin dvala.
Det visade sig vara det sista Björns farfar sade.
LÄS ÄVEN: Johan Croneman: Hur hittar jag mina sista högkvalitativa år i livet?
Det är många som försöker, och har försökt, att förklara den där kärleken till en tröja, en klubb, ett klubbmärke. Det är förmodligen lite för banalt för att man egentligen ens skulle försöka.
Alla mina tydligaste, roligaste, mest betydelsefulla ögonblick hade jag och farsan där på Idrottsparken i Norrköping. Det var, och det blev, mitt universitet. Jag var bara tre när pappa lyfte mig över vändkorset för första gången, jag satt i hans knä, eller mellan honom och farbror Olle (farsans bäste kompis), vecka ut och vecka in, många bortamatcher och landskamper också, säsong efter säsong, år ut, år in.
Det är en kärlek bortanför all annan – kanske för att den är så banal och så lätt att leva i? Begripa, förstå, omfatta. Kärlek som garanterat a-l-d-r-i-g tar slut. Eller går över. Så underbart dumt.
