Mamma ett år efter cancerbehandlingen

Alla barn är mirakel. Men om man som lille Charlie Vilde, som förde ett himla liv i sin mammas mage, blev till mot alla odds får ordet en alldeles särskild betydelse. Nu snusar han i mammas famn efter att ha tömt dagens andra nappflaska. Solen flödar in i det splitternya huset ett stenkast från havet utanför Härnösand.

– Visst är det en idyll, säger Malin Lönn självklart när jag försiktigt prövar ordet. Här är vårt liv just nu. Hur det är i morgon vet man inte.
Många minns säkert Malin från en artikel i Icakuriren för ett år sedan. Då berättade hon om den blogg hon startade nästan direkt efter att hon fått diagnosen bröstcancer. För att skriva av sig känslor och tankar och hämta stöd och råd från andra i samma situation.
– Den var en av mina livlinor. Men det var också viktigt att sätta punkt. Mitt sista inlägg skrev jag den åttonde januari, på dagen två år efter att jag fick min första cytostatikabehandling.

Malin har koll på alla datumen från och med den 4 september då hon upptäckte en liten ärta i höger bröst, av en slump när hon vände sig i sängen.

– Jag brukade aldrig undersöka mina bröst. Bröstcancer fanns inte i min föreställningsvärld. Ingen i min släkt hade haft det.

Malin var 37 år. Hennes barn Max och Elin var 7 och 17 år. Sedan ett år tillbaka fanns också Royne i hennes liv. Den stora kärleken som hon planerade framtiden med. Drömmen fanns också om ett gemensamt barn, hans första.
Drömmarna gick i kras den 26 oktober. Knölen som inte syntes på mammografin men på ultraljud visade sig vara en extremt aggressiv tumör.

– Royne var med när de tog vävnadsprovet. “Vill ni bli kallade när svaret kommer”, frågade doktorn. “Nej, ring” sa jag kaxigt, för jag ville ha besked så fort som möjligt. Få det överstökat. När han ringde var Royne inte hemma. Där satt jag ensam och hade plötsligt allvarlig cancer. Jag rasade ihop totalt, grät hysteriskt, var övertygad om att jag skulle dö inom några veckor.

Men man kan ju inte ha panik på heltid, säger Malin som beskriver sig som i grunden stabil. Prognosen var god eftersom hon upptäckt tumören så tidigt. Royne var lugn och konstruktiv. Livet rullade på nästan som vanligt de första veckorna.

Och så bestämde du dig för en strategi för att hålla ångesten i schack, berätta!
– Ja, jag föll hela tiden ner i djupa svackor då allt var nattsvart och hopplöst. Till slut såg jag bara två vägar. Antingen ger jag upp eller så ser jag det här som en resa som kommer att sluta bra och som jag kommer att lära mig något av. Jag tog hjälp av ett avslappningsband med positiva affirmationer. Det gällde att inte låta de mörka tankarna ta över. När de kom tittade jag på dem, som svarta moln på en klarblå himmel. Sen slog jag bort dem, säger hon och slår ut med armen. Visst fick jag ångestattacker ibland, då gick jag undan en stund, för barnens skull, och försökte frammana positiva bilder och tankar.

I femton månader var Malin sjukskriven från jobbet som lärare på gymnasiesärskolan i Härnösand. Tack vare att tumören upptäcktes så tidigt och var så liten behövde bara en tårtbit av bröstet tas bort. För att få bort eventuella kvarvarande cancerceller och minska risken för återfall fick Malin starka doser cytostatika (cellgifter) var tredje vecka i ett halvår, antikroppsmedicin samt strålning varje vecko–dag i sju veckor.

– De första månaderna var helvetiska, säger hon och beskriver en värk i kroppen som var värre än att föda barn och ett illamående hundra resor värre än under en graviditet. Hon fick sprickor på händer och fötter, naglar och hår föll av.

– Håret var nästan det värsta. Att vara skallig utan ögonbryn och ögonfransar är ingen höjdare, särskilt inte när man är nykär.

Ja, hur klarade ert förhållande alla påfrestningar?
– Vi klarade det för att Royne accepterar mig för den jag är, med eller utan hår och ögonfransar. Jag tror att en sån här sak antingen för ihop eller isär. Vi kom varandra närmare, och fick ett ännu bättre sexliv hur konstigt det än kan låta.
– Dagarna efter behandlingarna orkade jag ingenting, då skötte Royne allt, maten, tvätten, städningen, läxläsning. När jag mådde lite bättre tog jag tag i saker och ting igen, jag ville göra det jag klarade av.

Ett år efter att Malin fått sin diagnos vågade de se längre fram än några dagar i taget. Och började rita på sitt drömhus där vi nu sitter.
– Vår sommarstuga låg här förut. Vi längtade alltid hit. När vi förstod att jag skulle klara cancern bestämde vi oss för att flytta hit på riktigt. Här vill vi bo resten av livet, så nära naturen man kan. Allt vi behöver på ett plan.

Vågade ni hoppas på ett barn efter allt du gått igenom?
– Nej, vi var inställda på att jag nog inte skulle bli gravid, trots att jag fick tillbaka mensen ganska snart efter att jag var färdigbehandlad. Trots allt som min kropp hade varit utsatt för. Vi blev förstås toklyckliga. Och läkarna försäkrade att det inte finns någon speciell risk för missfall eller missbildningar efter avslutad cytostatikabehandling.

– Hur jag mådde under graviditeten? Trött och illamående, men ett lyckligt illamående.
Charlie Vilde Mirakel föddes den sjunde juni, med kejsarsnitt för att Malins kropp ännu inte var redo för en så stor påfrestning som en förlossning kan innebära. Det var osäkert om hon skulle kunna amma, eftersom mjölkgångarna kunde ha skurits av i samband med bröstoperationen. Det hade de inte, men Charlie var inte intresserad av några bröstvårtor överhuvudtaget.

– Jag gav upp efter några dagar. Fördelen är att Royne fick samma närhet till honom från början, säger Malin och stryker över Charlies fjuniga huvud.
Två ringar glittrar på vänsterhanden. Den fjärde september stod bröllopet vid havet med efterföljande fest i ett båthus för ett femtiotal släktingar och vänner. Brudparet anlände i en vit Chevrolet tillhörande Malins nya vän Carina och hennes man.

– Vi träffades på en sminkkurs för cancerpatienter. Vi fick lära oss att sminka våra kala skallar.

I dag är Malin frisk. Men känner sig tio år äldre i kroppen. Och rädslan för återfall kommer alltid att finnas, säger hon.

– Det finns inga garantier och jag förstod ganska snart att jag måste akta mig så att inte rädslan tog över mina dagar. Så fort jag kände mig lite trött eller hade lite ont någonstans eller fick en liten bula slog skräcken till. Jag gör som när jag var sjuk, lyssnar snabbt till de där tankarna, tittar på dem och skjuter sen undan dem och tänker på något roligt i stället. Jag vore ju otroligt dum om jag inte njöt av allt som är bra. Och att jag faktiskt överlevde.

Av Lilleba Nordenson, Foto: Ralf Bergman