När familjen Wirsén flyttade märkte den att någon hade ritat under nästan alla möbler, under fåtöljer, bord, byråer… Skyldig var yngsta dottern Stina, knappt två år. Och hade föräldrarna kunnat spana in i framtiden, så hade de sett att de där enkla huvudfotingarna som barnet ritade, var början på något stort.
Stina Wirsén
Ålder: 56 år.
Familj: Gift med Pompe Hedengren, tre barn, 31, 30 och 23 år. Två barnbarn.
Bor: På Söder i Stockholm
Favoritfärg: Det går i perioder, men rosa kommer alltid tillbaka.
Förebild: Marie-Louise Ekman, Louise Bourgeois, Tove Jansson och Barbro Lindgren.
Dold talang: Jättebra på att hitta fantastiska ting på loppisar, ju skräpigare desto bättre.
Blir glad av: Nya fina papper och pennor, familj och vänner.
Tre ord som beskriver mig: Lösningsorienterad, lättskrämd, lustdriven.
Aktuell: Skapare av “Vem”-böckerna, både text och bild, som fyller 20 år. Den senaste heter ”Vem vill inte? och handlar om en gammelmormor som ska dö. Dessutom arbetar hon på en ny barnfilm och pjäsprojektet “Jag offrar mig” ska får en fortsättning i bokform.
”Vem”-böckerna 20 år
För i år fyller ”Vem”-böckerna 20 år, och hur många böcker det har blivit under åren vet inte ens Stina själv. Däremot är det helt säkert att de har gjort avtryck i såväl Sverige som internationellt och också förvandlats till både teater och film – verkligen inte illa av något som Stina kallar en ”blubb”, eller ja, just kanske en huvudfoting.
Idag är de uttrycksfulla figurerna, med namn som ”Fågel”, ”Nallegrisen” och ”Knatt”, några som både barn och vuxna tar i handen när de vill hantera livets både små och stora frågor. Det kan handla om avundsjuka, rädsla och glädje, till och med om döden som i senaste boken ”Vem vill inte”.
– De är tacksamma att rita på så sätt, säger Stina. Det finns väldigt få regler och det är lätt att få dem att uttrycka alla möjliga känslor. Vemdjuren kan vara både söta och fula och därför går det att ha dem till allting.
Vi möter kulturtanten Stina på Söder i Stockholm. Ja, det är hon själv som använder ordet: ”Jag är hundra procent kulturtant. Fysisk aktivitet är ett nödvändigt ont”, men med sitt blonda burriga hår och snabba repliker, tänker du mer på din coola och kanske lite bohemiska väninna som du gärna tar den där långlunchen tillsammans med.
Stina Wirsén räknas idag som en av våra främsta illustratörer och syns regelbundet i bland annat Dagens Nyheter. Där känns hennes teckningar omedelbart igen, när hon till synes enkelt och expressivt fångar essensen i allt från nyblivna Nobelpristagare i litteratur till en sorgsen runa över förintelseöverlevaren Hédi Fried. Hon arbetar också med föreställningar för vuxna, nu senast ”Jag offrar mig” tillsammans med Anna Vnuk och Ada Berger.
LÄS ÄVEN: Barn lär sig om åldrande på Dramaten – att måla en tant är väl ingen konst!
Stina Wirsén började rita som liten
Det var knappast en krokig väg till konsten, för som sagt, så fort Stina kunde hålla i en krita började hon att teckna. Med två föräldrar som gått på Konstfack var det heller inte förvånande att Stinas kreativa möbelmålningar uppmuntrades istället för att kanske bannas. Mamma fixade snart en egen ritskrubb åt lilla Stina som ett ännu bättre alternativ.
– Vi hade ett gammalt skafferi som hon inredde med en stor ritskiva och en liten stol. Jag har fortfarande jättestarka minnen därifrån. Jag var där varje dag, efter förskolan ville jag inte leka med någon, jag ville bara komma hem och få rita, berättar Stina.
– Det var en mysig känsla. Att få vara ifred, men ändå höra hur mamma skramlade i köket.
Minns du vad du ritade?
– Njae, men jag har förstått att mitt intresse för mellanmänskliga relationer märktes redan då. Det var många starka uttryck.
Gick på Konstfack
19 år gammal började Stina själv på Konstfack och hon säger att hon än idag är tacksam för att hon växte upp i en så kreativ familj som hela tiden bejakade hennes intresse.
– Det var helt naturligt för mig att få följa den starka drift jag hade för att teckna och måla. Jag vet att många av mina klasskamrater på Konstfack fick jobba mycket hårdare för att deras föräldrar skulle acceptera deras yrkesval.
– Fortfarande kan jag undra vem jag blivit om jag vuxit upp i en sportfamilj. Jag som inte har ett dugg bollsinne!
Idag är rosa Stinas favoritfärg, men det intresset har hon däremot fått odla fram på egen hand. Stina växte upp i ett kollektiv i Älvsjö i Stockholm och på 70-talet var det inte pastellfärger som gällde.
– Jag minns några plyschoveraller som jag och min syster hade, en var brun och en var grön, vi var som två danska öl!
LÄS ÄVEN: Shanti Roney växte upp i kollektiv: ”Vi åkte på märkliga fester i Christiania”
Men Stina minns också vilket starkt intryck färger gjorde på henne redan som barn.
– Vi hälsade på mormor och morfar i Hudiksvall och jag skulle få köpa en ny täckjacka och drömde om att få köpa en knallblå eller röd. Äntligen färg!
Ändå väljer Stina en beige, den fulaste jackan.
–Ja, jag tyckte synd om den! Ingen vill ha den beiga färgen, så alla hängde kvar. Det var möjligtvis lite överempatiskt av mig.
Anställd som tecknare på Dagens Nyheter
Direkt efter Konstfack blev Stina Wirsén anställd på Dagens Nyheter som tecknare. Med en bebis i magen och en åttamånders i vagnen klev hon upp på redaktionen och skrev på kontraktet.
– All heder åt dåvarande chefredaktör Christina Jutterström som valde att anställa mig ändå.
På DN blev hon kvar som anställd i 20 år och det blev ett lång och fruktbart samarbete. Åren på tidningen förstärkte Stinas stil.
– På det tunna pappret funkade det enkla och rena bäst. Det gällde ju också att inte försvinna bland sidornas annonser.
Hon beskriver sig som ganska känslodriven i sitt berättande.
– Jag renodlar och rensar och rensar så mycket det går, för att bara ha kvar själva essensen.
Idag fortsätter samarbetet med Dagens Nyheter som frilans och när till exempel Nobelpristagarna i litteratur ska presenteras, då ringer redaktionen Stina. Det har blivit många ikoniska bilder på alla från Bob Dylan till Annie Ernaux.
– Allra bäst är det ju förstås att få träffa en person i verkligheten, men det går ju inte alltid. Så jag tittar mycket på rörliga bilder, det ger en mycket bättre känsla än rena pressbilder. Ungdomsbilder är också bra, de hjälper dig att förstå karaktären.
LÄS ÄVEN: Konstnären Ernst Billgren: ”Räkningar blir betalda – jag är inte inblandad”
Tecknade Anna Lindh
Minns du någon särskild teckning?
– Åh, det är många. Men jag minns när dåvarande utrikesministern Anna Lindh låg på operationsbordet och jag satt och tecknade hennes runa medan tårarna trillade. ”Hoppas den bara slängs i papperskorgen, att den aldrig kommer i tryck”. Det var också speciellt med Hédi Frieds runa. Hon var en nära vän, jag hälsade på bara några dagar innan hon dog.
Samarbetet med Hédi ledde bland annat till boken ”Historien om Bodri” som bygger på Hédi Frieds barndom och hennes upplevelser under Förintelsen. En viktig berättelse med både smärta och grymhet.
Stina Wirsén skrev sedan också manus, tecknade och regisserade när boken blev film.
Hur kom det sig att ni började arbeta tillsammans?
– Jag lärde känna Hédi då jag fått i uppdrag att teckna hennes porträtt. Vi sågs i hennes lägenhet för ett samtal och för att jag skulle få skissa. Jag ville aldrig gå hem. Vi pratade och vi skrattade, vi talade om allt. Och så berättade hon att hon hade en barnboksidé, hon ville berätta om Förintelsen ur ett barns perspektiv – hennes eget.
– Då gör vi den boken nu, sa jag. Vi hann göra boken, hon hann också se den tecknade filmen innan hon gick bort. Sista gången vi sågs hade jag med ett fint filmpris, där juryn bestod av barn. Hon satt med prispallen i knät när jag vinkade hej då.
Undviker inte svåra ämnen
Att försöka ”dalta” med små barn och undvika svåra ämnen tror inte Stina på.
– Vuxna har tankar om vad som är otäckt eller farligt, men barn reagerar oftast på andra saker. Barn backar inte för svåra ämnen, de läser, funderar och bearbetar.
– Däremot inte sagt att alla barn måste läsa samma böcker. Precis som för vuxna måste de finnas både lätt och mer komplicerad underhållning. Jag har ett barnbarn som mest gillar fakta, det andra vill ha böcker om känslor, till exempel.
Stina beskriver sig som en ganska ängslig person, hypokondrisk, mörkrädd och orolig för sjukdomar och katastrofer som ju kan inträffa när som helst, särskilt när man har barn. Nya födelsemärken, halt på vägarna, miljöförstöring, stort och smått som kan trigga i gång orostankarna.
– Man ska inte hålla på att romantisera konstnärsyrket, men med kreativitet kommer ofta en skörhet. Du kan känna en stor glädje över små saker, men också tvärtom. Jag kan vara livrädd ibland, men också skitglad. Räddningen heter terapi och ångestdämpande tabletter.
LÄS ÄVEN: Jessica Haas Forsling gick på antidepp: ”Jag kunde inte gråta när mamma dog”
– De är fantastiska och hjälper mig jättemycket. Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att prata om det, tvärtom jag gör det gärna. För mig blir livet mer verkligt tack vare dem.
– Min oro är till stor del konstitutionellt, tror jag, Jag har bara fått en dålig grej helt enkelt, men jag har samtidigt fått en andra massa grejer som är jättebra. Man får jobba med det man har.
Stina Wirsén är gift med Pompe Hedengren
Stina Wirsén är sedan många år gift med konstnären och formgivaren Pompe Hedengren. Paret träffades redan på Konstfack och har idag tre vuxna barn, alla med kreativa yrken. Självklart något som uppmuntrats, men…
– Men de har också sett baksidan av våra yrken, så de vet vad de gett sig in på. Ingen stabilitet, ekonomisk osäkerhet, jävligt hårt jobb, ibland för inga pengar – men också jätte, jätteroligt.
– Jag är den första att säga att till stor del statligt finansierad kultur behövs i en demokrati, men det betyder inte att det är en mänsklig rättighet att få jobba med kultur. Det gäller att vara lite ödmjuk. Bara för att man fått en diktsamling utgiven eller för att någon vill titta på ens bilder, betyder det inte att du är försörjd resten av livet. Ibland måste man ha en plan b.
Vad hade du blivit annars?
– Jag hoppas och tror att jag hade gjort olika saker, arbetat med barn, kanske haft antikvariat, kanske undervisat. Så är det ju faktiskt nu också – jag gör många olika saker, det varierar från år till år. Ibland mest illustrationsuppdrag, sen en period av fria egna projekt, efter det kanske teater, sen tecknad film. Så förskolebesöken såklart, de går som en röd tråd genom hela mitt arbetsliv.
Så till sist – vem är du i ”Vem”- böckerna?
– Alla böcker utgår från mig. Jag måste skriva berättelser om något som intresserar mig, annars blir det inte bra. När det fungerar så skriver jag om mig och du läser om dig.
– Men bland figurerna skulle det kunna vara Nallegrisen för hon älskar både rosa och cowboyboots, precis som jag. Å andra sidan har hon blivit närpolis i Årsta… Nej, det enkla svaret är nog Nalle, en både känslostyrd och viljestark konstnär och tecknare.
