När ”Strul” (1988) med Björn Skifs i huvudrollen hade premiär så lanserades den som ”Sveriges första actionfilm”. Det stämmer så till vida att det snabba tempot, det grova språkbruket och de vilda kameraåkningarna vid tiden kändes väldigt amerikanskt. Eller, kanske rättare sagt: osvenskt.
Vi kan väl göra komedi och drama och barnfilm, men inte spektakulära grejer som action och skräck och science fiction. Det får amerikaner ägna sig åt.
Tidig svensk action
Men det finns exempel på svenska regissörer som försökt göra action långt innan ”Strul” – med varierade resultat. Klassikern ”Thriller – en grym film” (1973) innehåller sin titel till trots både biljakter, pang-pang, fejkblod och så pass grova våldsskildringar att den blev hårt censurerad. Based-on-a-true-story-dramat ”Operation Leo” (1981) tar avstamp i den Baader-Meinhof-kopplade terroristen Norbert Kröchers kidnappningsförsök av biträdande arbetsmarknadsministern Anna-Greta Leijon. Lågbudgetfilmaren Mats Helge Olsson gjorde på 80-talet några engelskspråkiga actionfilmer, med titlar som ”The Ninja Mission” (1984) och ”Bloodtracks” (1985).
Mästerverket när det kommer till svensk action är emellertid ”Mannen på taket”, Bo Widerbergs Sjöwall/Wahlöö-filmatisering från 1976. Det är kanske inte den rappaste filmen som spelats in på svensk mark, men den har en intensitet som få filmer i genren ens kommer i närheten av.
Handlingen i ”Mannen på taket”
Poliskommissarie Stig Nyman mördas brutalt med en bajonett på sjukhuset och Beck och hans mannar får i uppdrag att lösa fallet.
Det visar sig att mördaren är en tidigare polis, Åke Eriksson, som så småningom lägger sig uppe på ett tak på Dalagatan i Stockholm och skjuter mot polisen. Både Beck och Gunvald hinner skada sig allvarligt innan mördaren till slut kan oskadliggöras.
Widerberg insåg att svensk action inte kan mäta sig med amerikansk dito. Här i den fjällhöga Norden finns inte samma historia av gängkrig och korruption. Inga karteller och mafiosos som försvarar sina territorier med näbbar, klor och automatvapen. Åtminstone inte då, på det inbillat trygga 1970-talet.
Sjöwall/Wahlöö skrev tio böcker om Beck
Det fanns andra som förstod att man i en svensk kontext måste arbeta med andra verktyg. Journalistparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö hade mellan 1965 och 1975 skrivit tio deckare om kommissarie Martin Beck och hans kollegor på mordkommissionen, alla med undertiteln Roman om ett brott. De handlar mer om lagarbete och aktuella samhällsfrågor än om skottlossningar och sprängningar. Men det förekommer mord, sexuella övergrepp, terrordåd och andra spänningsmoment, om än i subtilare och
mer byråkratisk form än hos författarnas internationella kollegor.
LÄS ÄVEN: Att angöra en brygga – den roligaste svenska filmen någonsin?
I augusti 1975 började Bo Widerberg och Maj Sjöwall diskutera en filmatisering av någon av de böcker hon skrivit tillsammans med Per Wahlöö, som gick bort cancer samma år. De valde mellan Mannen på balkongen (1967) och Den vedervärdige mannen från Säffle (1971), eftersom dessa enligt regissören var ”utmärkta utgångspunkter för inventeringar av tendenser i Sverige idag, med ett bra poliskollektiv och en bra handling”.
Att de bestämde sig för den senare berodde bland annat på att en helikopterkrasch ingår i handlingen. Men inte bara.
Polisbrutalitet var en het potatis vid tiden och Sjöwall/Wahlöös roman var ett både drabbande och nyanserat inlägg i debatten.
Boken börjar med att en cancerpatient huggs ihjäl på Sabbatsbergs sjukhus. Mordoffret är en brutal och diktatorisk poliskommissarie som till och med hans kollegor är rädd för. Spåren leder till en före detta polis som farit illa av den vedervärdige mannens inhumana stil och som nu vill hämnas det polisväsende som hållit honom om ryggen. Under ett febrigt dygn måste Beck och hans team hitta den skyldige, innan han slår till igen.
Bo Widerberg hade dåligt rykte i branschen
Det hade gjorts två filmatiseringar av Sjöwall/Wahlöös deckare om Martin Beck: ”Roseanna” (1967) och ”The Laughing Policeman” (1973). Ingen hade blivit någon succé, ändå gick Svensk Filmindustri och Svenska Filminstitutet med på att finansiera projektet. Bo Widerberg hade visserligen ett dåligt rykte – hans utbrott och okonventionella metoder var vida kända i branschen – men producenterna såg att han hade potential att ta fram det bästa i Beck-böckerna.
Som journalister var Maj Sjöwall och Per Wahlöö vana vid att göra research och se till att få detaljerna rätt. Bo Widerberg opererade på samma sätt. Autenticitet var hans ideal. Hans filmer ”Kvarteret Korpen” (1963) och ”Ådalen 31” (1969) hade hyllats just för sin realism. ”Ni ska vara lika bra som statisterna”, sa han ofta till sina skådespelare. Överspel och manér fick de hålla på med på Dramaten.
Även filmatiseringen skulle vara autentisk, och under inspelningen av ”Mannen på taket”, som filmen kom att heta, ville Widerberg inte använda sig av teaterblod, så åtta liter gris- och kalvblod fick hämtas från ett slakteri. De flesta journalister och poliser i filmen var det även i verkligheten. Becks kontor i filmen tillhörde den riktiga chefen för våldsroteln, Sven Thorander.
LÄS ÄVEN: Bang – Barbro Alving blev vår största reporter
Att rollsätta en film med litterär förlaga är en vansklig sak. Alla som läst boken har redan en bild av hur karaktärerna ser ut och är. Martin Becks förebild hette Gunnar Säfström. Han hade varit Maj Sjöwalls chef på Åhlén & Åkerlund och var ”snäll, inkännande och en sådan som inte framhävde sig själv”.
Hans tics att ständigt gnugga sin näsrot fick Beck låna.
Martin Beck spelades av Carl-Gustaf Lindstedt
En annan visuell mall till dekalogens protagonist var skådespelaren Gunnar Björnstrand, som fortfarande var aktiv när ”Mannen på taket” spelades in. Men Widerberg gick på helt andra instinkter och föreslog crazykomikern Carl-Gustaf Lindstedt, känd från Casinorevyerna och som ”gubben i lådan” i ”Hylands hörna” (1962–1983).
Maj Sjöwall hade aldrig själv kommit på att den fryntlige Carl-Gustaf skulle spela Beck, men ansåg att han var ”en outnyttjad skådespelare” som skulle kunna bli ”så himla trovärdig i rollen”. Det visade sig vara ett genidrag.
Sven Wollter var lik sitt original, den soliga och mer rättframma Lennart Kolberg. Gunvald Larsson hade Sjöwall/Wahlöö modellerat efter en stor och blond taxichaufför som kört paret hem från Operakällaren. På film fick han vara den reslige Thomas Hellberg. Norrlänningen Einar Rönn hade Maj Sjöwall ingen bild av, men hon var mer än nöjd med regissörens val av Håkan Serner, som belönades med en guldbagge för rollen. ”Jag hade ingen aning om hur Rönn såg ut innan”, säger hon i boken Beck – om Sjöwall Wahlöö och tiden som for (2020). ”Det är ju bara Håkan Serner.”
Ingenting lämnades åt slumpen av den omvittnade perfektionisten Bo Widerberg. Sex kvällar ägnades åt den blodiga öppningsscenen på Sabbatsberg. I filmen är sekvensen tio sekunder lång. Den minnesvärda helikopterkraschen mitt på Odenplan fick Bo själv filma med handkamera, eftersom ”tråkmånsarna” på försäkringsbolaget hävdade att den skulle vara för farlig att filma på nära håll.
LÄS ÄVEN: Mona Haskel var å:et i Hasseåtage
Kameran rullade ständigt, Widerberg ville kunna välja och vraka mellan bildrutorna i klippningen. Just ett sådant guldkorn hittade han i scenen hemma hos Palmon Harald Hult, en av de poliser som hållit tyst om Säffle-mannens vedervärdiga metoder. Han berättar om alla de vidrigheter han fått möta i yrket – ”Jag har rotat i lik som var så ruttna att det ramlade ut tjocka vita maskar” – och de ytterst få ”tack” han fått för besväret. Efter en tagning hade skådespelaren liksom ”ruskat ut” sitt ansikte. Den minen kommer alla som sett ”Mannen på taket” ihåg.
”Mannen på taket” blev en succé
Filmen hade premiär den 1 oktober 1976 och blev en både publik- och kritikersuccé. 750 000 såg den på bio och i recensionerna hittas omdömen som ”Widerberg i världsklass” (Expressen) och ”ingen svensk film har tidigare varit i närheten av något liknande” (DN).
Filmen såldes till 40 länder och dubbades till engelska.
Det sa kritikerna
Jens Peterson på Aftonbladet gav den en positiv recension och beskrev ”Den första svenska actionfilmen kom 1976 och står sig bra.
Jake Bolin på Moviezine konstaterade att: ”1976 visade Bo Widerberg världen att det gick alldeles utmärkt att göra ypperlig polisaction på svenska.”
I en mer kritisk recension av Björn Fremer för KvP beskrev han: ”Aktörerna talar sakta och eftertänksamt. Filmen står stilla i nästan en och en halv timme mellan den fina upptakten med mordet på Sabbatsberg och den avslutande massakern på Dalaplan.”
Källa: Wikipedia
Bo Widerberg ville raskt göra en uppföljare, den här gången efter romanen ”Mannen på balkongen”. Men Filminstitutet tyckte att regissören varit för besvärlig under inspelningen av ”Mannen på taket”, och trots långt gångna planer kom det aldrig längre än till idéstadiet. Hollywoodregissören Gunnar Hellström ville i samma veva filmatisera ”Det slutna rummet” (1972), men det projektet rann också ut i sanden.
LÄS ÄVEN: Här är svaret: Därför var rysarna rysligare förr
Senare Beck-filmer
Det dröjde till början av 90-talet innan Beck fick liv på vita duken igen, då i sex filmer med Gösta Ekman i titelrollen. Och sedan 1997 har det gjorts 50 filmer med Peter Haber som Martin Beck och Mikael Persbrandt som Gunvald Larsson. Dessa har emellertid inte så mycket med Sjöwall/Wahlöös romaner att göra mer än namnen på figurerna.
Vilket är tvärtemot ”Mannen på taket”, som nästan slaviskt följer boken som låg till grund. Och som kanske just därför brukar lyftas fram som den enda riktiga Beck-filmen.
