De första tio åren av Astrid Lindgrens författarskap är en prövande tid. Hon testar sig fram och hoppar mellan både genrer och format. Under 40- och 50-talen utkommer hon visserligen med böckerna om Pippi Långstrump, barnen i Bullerbyn och Kalle Blomkvist, men hon skriver också pjäser, novellföljetänger och undervisningsböcker som ”Jag vill inte gå och lägga mej” (1947) och ”Jag vill också ha ett syskon” (1954).
Inte minst är det under den här perioden som Astrid Lindgren presenterar Britt-Mari, Barbro, Kerstin, Kati och Eva – hjältinnorna i hennes flickböcker. Pippi Långstrump (1945) är såklart hennes stora genombrott, men när den släpps har hon redan publicerat ”Britt-Mari lättar sitt hjärta” (1944), ”Kerstin och jag” (1945) och kriminalpjäsen ”Huvudsaken är att man är frisk” (1945).
Skickade in bidrag till flickbokstävling
Pippi Långstrump ligger fortfarande och väntar i byrålådan när Astrid Lindgren en dag ser att Rabén & Sjögren utlyser en flickbokstävling. Enligt annonsen vill förlaget ha en bok som befordrar ”kärlek till hem och familj samt allvar och ansvarskänsla i förhållandet till det motsatta könet”. Lindgrens bidrag ”Britt-Mari lättar sitt hjärta” uppfyller alla förväntningarna och hon vinner andrapriset, med löfte om att bli publicerad.
Boken är en så kallad brevroman som består av de brev Britt-Mari skickar till en väninna i Stockholm under ett års tid. Den är i mångt och mycket en konventionell flickbok enligt tidens genrenormer, men har en kvickhet och en humor som vi idag tycker är signifikativ för Astrid Lindgren. Bokens protagonist bor i en småstad som kort och gott heter Småstad och som påminner om Kalle Blomkvists Lillköping och de gator Madicken och Lisabet vandrar.
LÄS ÄVEN: Böckerna som fick barnen att läsa
Uppföljaren ”Kerstin och jag” är egentligen en parentes i Lindgrens bibliografi, men de lantliga miljöerna och den hela tiden närvarande arbetsmoralen återkommer hon till i Emil- och Bullerbyn-trilogierna.
Astrid Lindgren skrev boktrilogi om Kati
Astrid Lindgrens viktigaste bidrag till flickboksgenren är istället böckerna om Kati. De utmärker sig från hennes övriga texter genom att ett: ha en vuxen huvudkaraktär. Och två: ges ut på Albert Bonniers förlag. Hjältinnans namn härstammar från ordet ”katig” – en synonym till kaxig, kavat, orädd och företagsam – och i den första boken är hon strax över de tjugo. Därför lanseras böckerna först som vuxenromaner, men utkommer senare i Bonniers juniorserie.
Efter succén med Pippi Långstrump vill alla ha en bit av Astrid Lindgren-kakan. Parallellt med att skriva kapitelböcker och pjäser sköter hon en halvtidstjänst som förläggare på Rabén & Sjögren. Det är också där hon ger ut sina böcker, trots att jättarna på Bonniers ofta uppvaktar henne. När hon inte vill vara en av Bonniers författare försöker de istället anlita henne som journalist, och 1947 frågar Albert Bonnier Jr om Astrid vill åka till Amerika och skriva för Damernas värld. Till historien hör att Gerhard Bonnier tackade nej till Pippi Långstrump 1944, vilket han får ångra så länge han lever. ”Pippi lämnar inte herrarna Bonnier någon ro, tycks det, jag får nya anbud undan för undan”, som Astrid skriver i ett brev till sina föräldrar.
Astrid Lindgren har såklart ingenting emot att besöka USA, så på Bonniers nota åker hon dit och skriver några resereportage som publiceras som följetång under 1949. Enligt kontraktet bearbetades sedan materialet till romanen ”Kati i Amerika” (1950). Efter samma metod och resor till Italien respektive Frankrike utkommer sedan ytterligare två böcker om Kati: ”Kati på Kaptensgatan” (1951, finns även med titeln Kati i Italien) och ”Kati i Paris” (1954).
Tar upp förtryck av svarta och jämställdhetsfrågor
Centralt i trilogins första del är hur den 22-åriga hjältinnan konfronteras med förtrycket av svarta i USA. Författaren tar sig an frågan med samma brinnande patos som hon under hela sitt liv kämpar mot orättvisor. För barn, djur och fattiga.
LÄS ÄVEN: Ester Blenda Nordström: Hon avslöjade missförhållanden bland samhällets svagaste
Insikten om de svartas situation kommer smygande. Till exempel noterar Kati att svarta alltid förpassas till de bakre sätena på bussar och spårvagnar. När en taxichaufför fäller en grovt rasistisk kommentar svarar Kati med att genast lämna bilen (utan att betala). Och en man som Kati är på dejt med får nästan panik när han förstår vilken inställning hon har till den svarta delen av befolkningen.
Det är alldeles uppenbart vems sida som Kati är på. Känslan är rätt, men idag överskuggas mycket av att n-ordet används så flitigt i böckerna. Även Astrid Lindgren är ett barn av sin tid.
Genom Kati kan Astrid Lindgren också ta upp jämställdhetsfrågor. Redan 1950 uppmärksammar hon vad vi på svenska kallar för mansplaining. När Jan kommer tillbaka från en Amerikaresa kan han inte sluta undervisa om det stora landet i väster. ”O, han skulle kunna skriva en hel doktorsavhandling om amerikanskt samhällsliv, amerikansk arkitektur, amerikanska affärsmetoder, amerikansk mat och amerikanska kvinnor. I synnerhet om amerikanska kvinnor”, beklagar sig Kati efter att ha behövt stå ut med hans tjat.
Att Kati är trött på Jan kan man förstå. Han ser helst att hon inte har några egna tankar, känslor eller idéer överhuvudtaget. Däremot ska hon vara samhällsintresserad. ”Han måste kunna tala med mig om arbetet. Hans arbete förstås – inte mitt!” heter det i den andra boken.
Som tur är har Kati sin väninna Eva, en frisk fläkt som tycker att ”karlar är det enfaldigaste som finns” och att ”en man är ingen man”. Om nätterna får Eva besök av olika ”gossar” och när hon och Kati vinner på lotto vill hon investera pengarna i ”ett högt uteliv”. Porträttet av Eva sticker nog i ögonen på vissa av dåtidens läsare. ”När jag uppfostrades på 50-talet fick man absolut inte vara som Eva utan att man blev fördömd socialt”, har författaren och samhällsdebattören Åsa Moberg sagt apropå Kati-böckerna.
Böckerna om Kati är också unika på så vis att det är första – och kanske enda – gången som Astrid Lindgren alls anspelar på sex. Lindgren-kännaren Vivi Edström beskriver det i sin bok ”Vildtoring och lägereld” (1992) som ”erotiska övertoner”, men jag skulle säga att det är tydligare än så: ”Commodore Vanderbildt skulle ge sig av just då. Jag tog ett skutt upp på honom (Commodore Vanderbildt var inte en herre utan ett tåg!).”
Lånade mycket från sitt eget liv
I de flesta av sina böcker lånar Astrid Lindgren mycket från sitt eget liv. Kati-trilogin är inget undantag. Det som skiljer Kati från hennes andra karaktärer är att hon i större utsträckning kan använda sig av vuxna erfarenheter.
Inblickarna i Katis och Evas tillvaro som sekreterare på ett advokatkontor är direkt hämtade från Astrids eget yrkesliv. Som ung jazzböna i 1950-talets Stockholm vet hon allt om att behöva leva under enkla förhållanden för att få en frihet som kvinnor inte haft tidigare. I det första utkastet till ”Kati på Kaptensgatan” finns dessutom ett avsnitt om tafsande kontorschefer som förlaget valde att stryka när boken gick till tryck.
LÄS ÄVEN: Möt bokklubben som hållit igång – sedan 1981: ”Vi har följt varandra ett helt liv”
Även Kaptensgatan är en bekant spelplats för Astrid Lindgren. Där bor hon under en period och gör då själv samma vansinnesfärd som hennes alter ego utsätter sig för i ”Kati på Kaptensgatan”. När väninnorna blir utelåsta och kalopsen står och kokar på spisen måste Kati klättra längs husfasaden för att ta sig in i lägenheten och ta av kastrullen. Kanske är Astrids senare skildringar av höga höjder och hopp över stup så trovärdiga just för att hon själv visste allt om hur det är att titta ner mot en säker död.
Slutade skriva flickböcker
När ”Kati i Paris” utkommer 1954 har Astrid Lindgren varit verksam som författare i tio år. Hon har hittat sin stil och sina ämnen – och sedan håller hon sig till dem. Efter det skriver hon aldrig mer några flickböcker.
Novellen ”Assar Bubbla” eller ”Det var nära ögat att det inte blev någon bok om Pippi Långstrump” från 1987 har visserligen en vuxen huvudperson (Astrid själv), men är alldeles uppenbart riktad till barn.
Kati-trilogin blir alltså till under en period då Astrid Lindgren fortfarande famlar efter sitt unika uttryck. Det ska vi vara glada för. Böckerna om Kati är kanske inte de mest representativa för Astrid Lindgren, men absolut några av de mest intressanta.
