Inom humorvärlden står det ett särskilt skimmer runt radarparet. Fyrtornet och Släpvagnen hette egentligen Carl Schenstrøm och Harald Madsen och var en av Danmarks största exportvaror under stumfilmsåren. De skilde en halv meter i längd. Helan och Halvan hette Oliver Hardy och Stan Laurel. Hardy var hel och Laurel var halv. Abbot & Costello hette Bud och Lou i förnamn. Lou var korkad och Bud blev frustrerad.
Kontraster skapar humor. Hasse var manisk, Tage var sävlig. Brasse var nallebjörnskramig, Magnus var magistersträng. Som ena halvan i en humorduo har man alltid ett bollplank, en studsmatta, någon som reagerar på det man just sa. Både på scen och i skrivarlyan finns det någon som fyller i.
LÄS ÄVEN: Att angöra en brygga – den roligaste svenska filmen någonsin?
Många radarpar har frigjort sig ifrån varandra. Hasse och Tage varvade sina samarbeten med att skriva böcker och göra filmer i eget namn. Brasse fick scenskräck och Magnus fick börja med en grej han snappat upp i USA som hette stand up-comedy.
Magnus Härenstam berättade ofta att han kallades ”Magnus-och-Brasse” av förbipasserande även när han gick ensam på stan. Under perioder kunde folk rentav ropa: ”Titta, där går Magnus, Brasse och Eva!”
Det vill säga att tvåsamheten kan ha en baksida. Så länge båda vill och orkar samma sak så snurrar hjulen som på en cykel. Om den andre plötsligt vill göra något annat eller rentav dör står man där utan bakhjul. Och risken finns att omgivningen, som vant sig vid att se dubbelt, tycker det står torftigt ut med en ensam figur i rampljuset.
Radarpar med kontraster
Svensk underhållningshistoria är full av radarpar. I Göteborg hittade Ludde Gentzel och Rulle Bohman varandra under det tidiga 1900-talet. Ludde & Rulle bollade vitsar mellan sig, enligt ett mönster man känner igen från Kal & Osborn-historier: ”Dô vet la att Karl XII är dö?” ”Å jag som inte hört att han var sjuk en gång!”
LÄS ÄVEN: Kalle Lind: Det finns inget yrke som är med hedervärt än narrens
Rulle Bohman gick hädan redan 1933 och Ludde Gentzel fick en ny skojarpartner i Eric Abrahamsson. Göteborgaren Gentzel och stockholmaren Abrahamsson betonade ytterligare kontrasterna mellan sig genom att framträda som Optimisten och Pessimisten i radio under 1930-talet – ett nästan övertydligt exempel på hur tydligt definierade skillnader i en duo kan skapa humor.
Samma sorts dynamik – en som glittrar och en som muttrar – hade även det populära radioparet Sickan och Kar de Mumma. Den ständigt leende Sickan Carlsson lät sig inte nedslås av den grinige Erik ”Kar de Mumma” Zetterström, i dialoger skrivna av kåsören och revykungen själv. Sickan och Kar de Mumma är ett av få exempel på ett tvåkönat radarpar från 1900-talets humorscen.
En annan idag tämligen bortglömd skojarduo var Gus & Holger, som från början kallade sig ”Bror min å jag” utan att närmare definiera vem som var brodern. De fanns på Casinorevyn under fyrtiotalet och sedan i Nils Pernes Scalarevyer under femtiotalet. Deras särprägel bestod i att de faktiskt var tämligen lika i sin framtoning: Gus Dahlström och Holger Höglund hade samma slags nyvakna uppsyn och samma hjälplösa hållning till den obegripliga världen utanför.
Inte bara på scen har tvåsamheten varit framgångsrik, utan även i skrivprocessen. Gösta Bernhard var teaterdirektör, manusförfattare, regissör och ävenledes stjärna i Casinorevyerna, som kom och gick mellan 1944 och 1981. Som författare jobbade han oftast ihop med Stig Bergendorff, som dock ogärna klev upp och redovisade sina vitsigheter själv. För att ändå påminna publiken om sina bidrag gjorde Bergendorff ridåhalandet till sin särskilda grej, det vill säga han var på plats varje kväll på teatern för att sköta en scenarbetaruppgift och inhösta applådtack. Hans memoarer heter mycket riktigt En ridåhalares memoarer (1980).
LÄS ÄVEN: Povel Ramel – förmodligen den siste entusiasten
En i Casinokretsen, Gösta Krantz, kommenterar i sin påfallande bittra memoarvolym Krantz från glädjevården (2005) Bergendorffs gimmick: ”Vi hade kunnat få tio ridåhalare för det gage som han ansåg att jobbet var värt.”
Skriver och uppträder som duo
Ofta – kanske oftast – när vi pratar radarpar inom humorsektorn så pratar vi om par som både skriver och uppträder i tandem. Väldigt ofta pratar vi om män. Från de senaste trettio årens teve kan vi hitta så många exempel på manliga humorduor att de går in i varandra: Filip (Hammar) & Fredrik (Wikingsson/Granberg) & Peter (Settman/Magnusson) & David (Hellenius/Batra) & Johan (Glans/Wester) & Anders (Jansson/Johansson) & Måns (Nilsson/Herngren) & Hannes (Holm).
Under 2000-talet har det där luckrats upp och dagens tv och poddar vimlar av helkvinnliga och könsblandade radarpar. Går vi längre tillbaka i tiden är det tunnsått med kvinnliga humorduor – men de finns.
När Reuter & Skoog – Suzanne respektive Ulla – gjorde två enormt framgångsrika sketchserier åren 1999 och 2001 slogs det upp som något enastående att två komedienner bar upp en hel serie. Utan att ta ifrån de före detta Lorry-stjärnorna något av deras komiska lyskraft vill vän av ordning påpeka att det faktiskt hade skett några gånger förut.
Birgitta Andersson och Monica Zetterlund
Redan 1972 gjordes sex avsnitt av fredagsunderhållningen Anderlund och Zettersson U.P.A., där Birgitta Andersson och Monica Zetterlund spelade sketcher tillsammans med – uteslutande manliga – gästartister. Även om män skrev och hittade på så kretsade halvtimmarna helt runt de båda komediennerna, som fick ramla, sjunga falskt, spöka ut sig, dra dåliga vitsar, vara oförskämda och avbryta – kort sagt bete sig som karlar.
LÄS ÄVEN: Monica Zetterlund gjorde succé på såväl scen som film
Serien blev en framgång men fick ändå ingen riktig uppföljare, om man inte räknar 1974 års Zetterlund och Westerlund, där Monica Zetterlund istället parade ihop sig med vännen och komediennen Catrin Westerlund.
Hoppar vi sedan fram till 1987 så debuterar ett annat kvinnligt humorpar i svensk tv – två kvinnor som dessutom skrev och hittade på och ägde hela produktionsprocessen bakom sina figurer. Norska Lill-Marit Bugge och skånska Anna-Lena Bergelin ledde late night-underhållningarna Daily Live och därefter Barbarella Live (1991) i SVT, oftast i mask av sina figurer Nancy & Carina.
I backspegeln framstår Nancy & Carina som banbrytande. Bugge och Bergelin hade arbetat fram sina figurer under några gemensamma år i Västberlin där de spelat dans-och-chock-och-humorföreställningen Cool för stadens svartklädda alternativa publik. En svensk tvproducent, Lars Bermann, fick i uppdrag att hitta programledare till ett stökigt och brötigt rock-och-humorprogram. Han hittade dem under en reportageresa till Västtyskland.
Bugge och Bergelin var normbrytande
Bugge och Bergelin bröt mot de flesta normer. Inte bara skrev de sitt eget material. Ovanpå det äcklade de sig, tramsade sig, gjorde sig fula och kåta och smutsiga – allt det som män med självklarhet tillåtit sig i rutan dessförinnan. De var till och med nakna framför kameran, utan att därmed göra sig sexiga. Med flera av sina figurer – det lesbiska finska paret Marja och Agneta eller kulturmedelklassfeministerna Ulla-Britt & Sif-Lilian – drev de glatt med sin egen potentiella publik.
LÄS ÄVEN: Kalle Lind: Det började i farmors kök eller i mormors tv-rum
Exemplet Bugge och Bergelin visar inte bara att kvinnliga pionjärer lätt glöms bort i historieskrivningen. Tittar man på deras historia så ser vi också styrkan i tvåsamheten.
Genom att vara två skaffade de sig styrka att stå emot armén av tyckare och förståsigpåare som alla nykläckta underhållare konfronteras med. De utvecklade tillsammans en humor som absolut inte var för alla – men genom att processa fram den på tu kvinn hand kunde de åtminstone vara säkra på att någon gillade den.
Som konstaterades inledningsvis: på scenen och i rutan kan en kontrastverkan – Helan mot Halvan, Optimisten mot Pessimisten – skapa komiska effekter. Bakom scenen, när man ska övertyga sig själv om att det man skriver är angeläget också för andra, fyller tvåsamheten en annan psykologisk funktion.
Tage Danielsson och Hasse Alfredson
När Tage Danielsson dog 1985 stod hans parhäst sedan nästan trettio år, Hasse Alfredson, ensam och vilsen. Alfredson hade för all del gjort filmer, böcker, barnskivor och allt annat i eget namn också under åren ihop med Danielsson – men plötsligt saknade han ett filter, ett roder, någon att lita på.
Under åren fram till sin egen död 2017 återkom han två gånger till revyscenen.
I det ena fallet – Tingel-Tangel på Tyrol (1989–1990) teamade han upp med sin egen gamle mentor Povel Ramel.
I det andra fallet – Prins Korv under taket på Prinsen (1999) – vände han sig till den yngre beundraren Peter Dalle. Båda blev publiksuccéer, men ingen blev klassiker. Pusselbitarna hakade inte lika perfekt in i varandra.
Och att ensam ansvara för en humorföreställning var uteslutet för Alfredsons del. I intervjuer återkom han ständigt till rädslan för att bli ”för intern” och ”för otydlig” utan att få processa materialet med en förtrogen.
LÄS ÄVEN: Mona Haskel var å:et i Hasseåtage
Att ställa sig på en scen i avsikt att få andra att skratta är att göra sig naken och hudlös. En tråkig tragedi är likväl en tragedi, men ett skämt ingen skrattar åt gör knappast skäl för namnet. Att då ha en pålitlig kumpan och en jämbördig medredaktör ger styrka och självförtroende.
”Är man ensam är man ingen, men tillsammans är ett sätt att finnas till”, som ett av sjuttiotalets flitigaste skrivarpar – Björn Barlach och Åke Cato – skrev åt Lill Lindfors.
