Jag orkar inte med min dotters depression
Jag är en gift fyrabarnsmamma på 45 år som behöver ett råd. Mitt liv har varit jobbigt. Det började väl egentligen i tonåren då jag ofta var osams med min mor som var psykiskt instabil. När jag var 17 flyttade jag hemifrån, blev mor vid 20, sedan kom två barn till i snabb följd. När jag var 24 var jag en frånskild trebarnsmor.
Jag började plugga till sjuksköterska och träffade en man som efter ett tag började lägga sig i vilka jag träffade och pratade med. Han misshandlade mig bara psykiskt, aldrig fysiskt. Jag lärde mig att vara tyst och göra som han önskade när han såg.
Det tog fem år innan jag, med buller och bång, gjorde mig fri. Under tiden hade min före detta man gift om sig. Hans frus före detta man tog under denna tid livet av deras gemensamma dotter. Hon var 11 och hade blivit mina barns styvsyster.
Det var jag som tog hand om spillrorna från både mina barn, min före detta man men också hans dåvarande fru. Jag ställde upp dygnet runt. Detta var under mina sluttentor och uppsatsskrivande. Samtidigt som jag själv bröt upp från min dåvarande sambo.
Ett år senare skilde sig min man och vi blev tillsammans igen. Vi tänkte oss att vi skulle ha lugn och ro. Då blev jag gravid. Vårt älskade sladdbarn är i dag 16 år. För några år sedan var min man otrogen, det pågick i två år men vi valde att fortsätta tillsammans. Trots min tunga ryggsäck har jag ändå haft ett behagligt liv
Nu till mitt bekymmer: Min dotter, som är 25, har drabbats av depression, första gången för två år sedan. Hon blev mycket beroende av mig. Jag kämpade för att hon skulle få hjälp men det enda som erbjöds var psykofarmaka. Jag stretade länge emot detta men fick ge efter.
Anledningen till hennes insjuknande vet jag inte riktigt, men hon var tidigt sambo och pojkvännen var nog inte mogen. Hon vantrivdes på jobbet och fick panikångest-attacker. Min man jobbade på nätterna för att kunna vara hemma hos henne och för att jag skulle kunna arbeta. Min man klarade inte av när hon fick attackerna så hon “sparade” allt tills jag kom hem.
Hon klättrade sakta uppåt men, pojkvännen gjorde slut dagen innan hennes födelsedag, och då föll hon igen. Efter ett par månader ville han ha henne tillbaka och det var det enda hon levde för. Hon blev glad igen och började på ett annat jobb och flyttade till pojkvännen igen.
Nu har pojkvännen gjort slut igen. Min dotter gråter och inget hjälper. Det värsta är att nu orkar jag inte mer. Jag har ett krävande arbete med mycket planering och ansvar. Jag sover inte på nätterna, kan inte äta, men det värsta är att jag blir arg på min älskade dotter. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa henne mer. Tack för att du tar dig tid.
Maria
Svar:
Jag är verkligen omtumlad av din berättelse och blir varm av att du, trots allt, tycker att ditt liv varit gott. När jag läser om denna ständiga kamp och hur du har övervunnit nästan alla problem kan jag inte annat än att känna stor, stor beundran.
Jag förstår verkligen att du inte orkar mer och häpnas över att du stått pall så länge, det är inte många som skulle ha klarat. Nu verkar det dock som om din komplicerade historia tillsammans med din dotters akuta problem helt enkelt blivit för mycket, vilket är mer än förståeligt.
Ni måste söka hjälp någonstans där man erbjuder mer än psykofarmaka. Jag är övertygad om att bara ett varligt nystande bland alla intrasslade trådar kan hjälpa er att komma på fötter igen, för det är orimligt, och antagligen omöjligt, att du ensam ska få båten på rätt köl igen.
När jag läser din berättelse känns det som om du, så fort saker och ting verkar ha rett upp sig, genast hamnar i problem igen. Nu är det nog dags att försöka få till en mer långsiktig lösning som kan ge dig och din familj lite ro. För att din dotter ska komma på fötter behöver nog hela familjen hjälpas åt. En familj kan vara en komplicerad organisation, med många bottnar och mycket dolt och outtalat.
Den akuta situationen för din dotter måste ni förstås ta tag i nu, men den bör nog ingå i det större sammanhang jag nämnt i raderna ovan. Finns det ingen bra samtalspartner på orten där ni bor, blir ni tvungna att leta på andra ställen.
Vänta inte, det blir inte bättre av sig självt – ni måste agera.
Till slut, du har hittills klarat alla “katastrofer” och det finns ingenting som tyder på att inte också denna kommer att lösa sig. Men ensam är inte alltid stark, utan ta hjälp den här gången för att få till en mer hållbar och långsiktig lösning.
