Hjälp, min fru är så elak!
Jag är en man runt 60. Jag gifte om mig för nio år sedan och förälskelsen var intensiv i
tre år, sedan har den falnat av successivt. Men den har ändå varit bra fram tills de senaste åren, då vi verkar gå varandra på nerverna. Jag vet inte varför det har blivit så här och om jag tar upp det med min fru blir hon rasande, det går absolut inte att prata på något konstruktivt sätt.
Vi gick till en familjerådgivare för ett par år sedan, men bara en gång för min fru blev för ledsen och “tyckte att det finns väl större problem i världen”.
Jag har varit kärleksfull och omtänksam, men tappat lusten när jag inte fått något tillbaka. Det stora problemet är att när vi träffar vänner slutar det nästan alltid med att jag blir på dåligt humör, eftersom min fru avbryter, rättar eller ifrågasätter mig hela tiden. Då blir jag tyst eller förflyttar mig till andra personer för att få det lite trevligare.
Det konstiga är att min fru är jättetrevlig och glad och uppskattas av våra vänner, men mot mig – i synnerhet i situationer tillsammans med andra – är hon elak och ska på något konstigt sätt tävla mot mig och utmana mig hela tiden. Jag är medveten om att det inte går att ändra på andra personer, men man måste väl försöka att respektera och vårda sin partner om livet ska fungera tillsammans. Det verkar som om jag, min frus barn, syskon och kollegor får stå ut med den dåliga
sidan medan hon tar fram en fasad inför vännerna.
Häromdagen var vi på en utställning och då tog min fru ut avståndet till mig när hon såg en attraktiv och yngre man. Hon “visade upp sig” och sökte ögonkontakt med honom. Jag har tyvärr vant mig vid de här dåliga sidorna och nästan slutat reagera, det är för patetiskt!
Det senaste året har jag vid två tillfällen varit nära att ta ut skilsmässa för att söka mig vidare. Jag önskar att vi kunde hitta tillbaka till varandra, men det känns hopplöst. Vad ska jag göra?
Rolf
Svar:
Det låter som ett besvärligt och otryggt liv du har med din fru och nästan det värsta är att du inte med ett enda ord nämner något roligt eller åtminstone vardagligt trevligt som ni har eller gör tillsammans. Hela er samvaro verkar vara en kamp. Nio år har ni varit tillsammans, tre var härliga och sedan började utförsbacken – det kan inte vara så mycket kvar nu efter sex år av accelererande missnöje?
Det är tyvärr inte ovanligt att människor visar upp sina allra sämsta sidor just mot dem de borde vara allra mest ömsinta och kärleksfulla mot. Din fru verkar göra just så, hon låter de som rimligen måste vara de allra närmaste få ta emot missnöjet och surheten, medan okända möter en glad, uppsluppen och positiv person. Kanske måste hon känna sig riktigt trygg för att våga kritisera och utmana?
Eftersom hon inte vill prata om saken kan du ju heller aldrig riktigt förstå eller ursäkta varför hon beter sig som hon gör. Som du beskriver det borde hon i rimlighetens namn förstå att hennes äktenskap hänger på en skör tråd.
Nej, man kan ju inte förändra andra som du påpekar, men man har rätt att vädja och ställa ultimatum om förändring. I ert fall verkar det som om ni omedelbart borde göra ett nytt försök hos familjerådgivningen.
För att kunna gå vidare med äktenskapet är det nog tvunget att ni reder ut orsakerna till hennes ständiga missnöje. Du har all rätt i världen att få en förklaring till hennes vårdslösa och kränkande beteende.
Det som också känns märkligt är varför hon stannar kvar i äktenskapet när hon uppenbarligen tycker att du är så hopplös, men kanske har ni helt olika upplevelser av det som pågår?
Visserligen tycker hon “att det finns större problem i världen”, men det här borde trots allt vara det dominerande i hennes liv. Frågan är väl egentligen ännu mer berättigad till dig – varför utsätter du dig för det här?
Så till slut, det har gått många år nu i en ständig nedförsbacke och det känns inte särskilt troligt att det skulle vända av sig själv. Så det finns ingenting att vänta på
– det är uppenbart att ni måste få hjälp att reda upp er tillvaro tillsammans.
Om hon vägrar följa med på samtal, kan du väl gå själv och förklara din situation och hur du känner det? Kanske kan några sådana möten få dig att komma fram till ett, för dig, bra beslut.
Ingemar Gens
