Missbruket kom som en chock ”Jag var rädd för att ­hitta min ­son död”

Han hade nya kompisar och ville inte längre komma och hälsa på. Nutti Kjellberg kände att något inte var som det skulle med den då 20-årige sonen Cim. Men aldrig hade hon kunnat ana vad som pågick.

– Frågade man så mådde han bra, säger Nutti. Men en dag ringde en av Cims vänner: “Cim behöver hjälp.” Då fattade jag att det var illa, sedan gick allt fort…

Efter ett ögonblicks tystnad lägger Nutti till:

– Man tror inte att ens egen son ska hamna där. Jag har alltid sagt till barnen: “Vad ni än gör, ta aldrig droger.” Att se Cim helt väck var hemskt. Jag hade hjärtat i halsgropen varje gång telefonen ringde, men oftast hörde han av sig när drogerna gick ur, när han var ledsen och ville ha pengar eller hjälp.

Cim slutade prata med sin mamma

Nutti minns hur hon åkte runt och letade efter Cim, på ställen hon beskriver som fruktansvärda knarknästen, och hur oron ständigt fanns där.

– Jag var rädd att hitta honom död eller att någon skulle vara dum mot honom… Det var ett rent helvete.

Nutti lutar sig fram. Hon sitter i soffan hemma hos Cim som idag är 32 år och drogfri sedan fem år tillbaka. I lägenheten i Bollebygd en bit från Borås står fika framdukat.

– Vi har alltid stått varand­ra nära, fortsätter Nutti. På skolgården kunde Cim, när han var femton år, ropa “Hejdå mamma, jag älskar dig, vi syns sen!” Därför gjorde det så ont när han drog sig undan och jag inte kunde nå honom. Jag tänkte: “Varför pratar du inte med mig?”

Cim själv konstaterar att han åren 2014–2015 var riktigt illa däran. Missbruket hade eskalerat, allt handlade om att döva ångest och att slippa känna.

– Den tiden är ganska blank i huvudet… Jag bodde runt överallt, slutligen hos min mormor. Det var sista platsen där jag kunde få bo. Hon försökte hjälpa mig, men det går inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

Hamnade på gatan

Nutti förklarar att hon har jaktvapen hemma och därför inte vågade ha Cim boende hos sig när han missbrukade. Men hon och Cims mormor har alltid hjälpts åt och haft ­varandra.

– En dag ringde mamma –  hon har varit min största stötte­pelare, utan henne hade jag inte orkat detta –  och sa ”Cim är stenhög, du måste komma”, fortsätter Nutti. Jag hade aldrig sett honom så påtänd. Men jag satte honom i bilen och körde till psykakuten. Jag grät nästan… ”Ni måste ta in honom.” 

Därefter blev Cim inlagd på psykiatrisk avdelning i Borås och i den stunden kände Nutti ”nu släpper jag taget”.

– När jag åkte till Borås för att lämna en väska sa jag: ”Jag vill inte se honom.” Efter det blev du bostadslös eller hur? Du hamnade på gatan. 

Nutti vänder sig mot Cim som nickar. 

– Jag fick en lägenhet via socialtjänsten men det fungerade inte och jag blev utslängd. Mormor kom och hämtade mig och körde mig till ett vandrarhem. Det var det sista hon gjorde för mig. Det är konstigt… men jag minns det mormor sa, trots att jag var så påverkad. ”Jag hoppas att allt ordnar sig för dig, Cim.” Sedan åkte hon. 

– Jag och mamma hade då tillsammans kommit överens om att ”nu kan vi inte göra mer”, säger Nutti. Man levde med en sådan ångest hela tid­en. Jag kände ”jag orkar inte åka runt och leta efter honom mer”. 

Dagen därpå skedde dock något som skulle bli början på vägen ut ur missbruket. Cim hamnade på Sahlgrenska sjukhuset med dubbelsidig lunginflammation. 

Vägen ut ur missbruket

– Vi fick prata med en läkare, en fantastisk kvinna, som lyssnade på mig och mamma, berättar Nutti. Hon såg till så att Cim kom till ett HVB-hem i Alingsås och där vände det. Den läkaren… tack, säger jag. 

– Jag hade ingenting kvar då, säger Cim dröjande. Jag hade knarkat bort mitt liv. 

Nuttis ögon blänker till, hon torkar några tårar.

– Det känns jobbigt att tänka tillbaka, säger hon sedan. Gräver man i det känns det fruktansvärt jobbigt. Förlåt. 

– Varför säger du förlåt? säger Cim och lägger en hand på Nuttis arm. Det är inte kons­tigt att det känns jobbigt. 

Som medberoende lade Nutti locket på

Efter en kort paus fortsätter Cim: 

– När jag var aktiv i mitt missbruk sa jag ofta till morsan: ”Det är inte du som knarkar, det är jag.” Men efter att problemen släppt så har jag jobbat mycket med hur mina anhöriga upplevt tiden som var. 

– Man blir så medberoende, konstaterar Nutti. Ringde Cim och sa att han inte hade mjölk åkte jag direkt och fyllde kylskåpet. Jag blev också bra på att lägga locket på. När Cim höll på som mest bantade jag, jag utbildade mig till massör, jag tog jägarexamen och mc-kort. Det var ett sätt att överleva fast jag egentligen inte mådde bra. Man behöver någon att prata med, men jag skämdes. Vad hade jag gjort fel som förälder? Skammen går som en röd tråd, både hos den medberoende och den som är beroende.

Cim nickar återigen.

– Man skäms över att inte vara tillräckligt stark för att kunna styra sitt eget liv. Missbruket styrde mitt liv – och hur jag levde styrde mammas liv. Jag skulle vilja åka runt och prata med närstående. För att försöka minska skammen lite.

Nutti, som är ambulanssjukvårdare, berättar att hon i jobbet ofta träffar människor med missbruksproblematik och att hon vid tillfällen då det känts rätt delat med sig av sin historia.

– Nyligen mötte jag en kille som Cim, helt neddrogad. Han hade en fin flickvän och mamma. Det var som att se sig själv. Till en sån patient kan jag säga: “Det finns hjälp att få – min son höll på med droger men han har det bra idag.” Kan jag bara hjälpa en person ur det helvetet så har jag i alla fall gjort något.

Nutti funderar lite innan hon lägger till:

– Idag är jag inte rädd att Cim ska ta droger igen men jag kan känna mig orolig över hur han mår. Och alltid när jag pratar med Cims bror frågar han: “Hur mår Cim då?” När det var som värst hade jag inga andra barn att ta hand om, alla hade flyttat hem­ifrån. Men alla Cims syskon har så klart tagit illa vid sig. Alla runtomkring drabbas och alla har sina sår. Oron kommer nog alltid finnas där. Med det jag känner främst idag är stolthet.