Christel räddades av väninna – och startade kvinnojour för att hjälpa andra: ”Hon såg att jag for illa”

År 1989 väckte Christel ­Rüdiger Karlsson och några av hennes väninnor stor uppmärksamhet i det lilla småländska samhället Hultsfred. 

– Många blev överraskade av artikeln i lokaltidningen, där det stod att vi sökte ­sponsorbidrag till en jourlägenhet för utsatta kvinnor. En reaktion var att kvinno­misshandel förekommer i Stockholm, Göteborg och Malmö, men inte här, berättar Christel.

30 kvinnor kom till upptaktsmötet. Snart fick föreningen tillgång till en trerumslägenhet.

Kvinnorjouren i Hultsfred

– Engagemanget bland allmänheten växte. Folk skänkte husgeråd och möbler, extra madrasser och sängkläder. Vi fick 60 000 kronor från Hultsfreds kommun till hyran. 

Kvinnojouren i Hultsfred har ända sedan starten haft en jourtelefon, dit utsatta kvinnor kan vända sig. 

– Vi svarar i telefon alla dagar i veckan, dygnet runt, ­säger Christel.

Efter bara något år utvidgades Hultsfreds kvinnojour. 

– När vi fick ekonomiskt bidrag även från Vimmerby kommun kunde vi skaffa en lägenhet där också. 

Gemensamma drag hos män som brukar våld mot partner

Christel, som nu hunnit fylla 75 år, har genom åren gett stöd till tusentals kvinnor. 

– Deras berättelser bär jag med mig hela livet, berättar hon, och menar att det finns vissa gemensamma drag hos de män som brukar våld mot sin partner.

– Ett mönster är att mannen ofta är trevlig ute bland folk, men när dörren till hemmet stängs är han någon annan. Han trycker ner kvinnan mer och mer, är bra på att ge henne dåligt samvete, och vill alltid ha kontroll på var hon är. Ibland tillåts hon inte ens att arbeta.  

– Sedan kommer en punkt då han irriterar sig på något, och delar ut det första slaget. Misshandeln fortsätter. Har kvinnan tur överlever hon.  

Fyllde jourlägenheten

Den nystartade föreningen kunde fylla hela lägenheten med extramadrasser, för att ge plats till så många som möjligt. 

– En nyårshelg när jag kom till jourlägenheten var elva kvinnor där. I badkaret lekte en massa barn så att badkaret svämmade över, och i ett hörn satt ett äldre barn och försökte plugga inför ett prov i skolan.

– Vi insåg betydelsen av boendekvalitet, att vi inte kunde ta in hur många som helst. 

Hur länge de drabbade kvinnorna vistas i jour­lägenheterna varierar. Ibland bor de kvar några dagar, och som längst upp till ett år.

– Vi kastar inte ut någon innan de har ett riktigt boende, säger Christel.  

Jourlägenheternas adresser är hemliga. Flera gånger har de bytt plats, men ­kriterierna för att vistas i ­lägenheterna har inte förändrats.

– Villkoret är att man kan klara sig själv. Vi har inte kompetens inom psykvård.   

Hemska händelser och solskenshistorier

Under sina 34 år på kvinnojouren har Christel upplevt flera djupt tragiska och ­hemska händelser. 

– En gång mötte jag en kvinna i en lägenhet, när det plötsligt flög in en stor sten genom altanfönstret, och in for hennes man som satte en kniv mot kvinnans hals. 

– Hon klarade sig och ­lyckades senare bygga upp ett liv i annan del av Sverige.  

Solskenshistorierna är trots allt många gånger fler. 

Blev illa behandlad av sin man

– Barnens väl står i centrum för oss. Det känns bra när de kommer till våra jourlägenheter och börjar leka med leksakerna där. Några av kvinnorna har jag fortsatt att ha kontakt med. Ibland får vi brev från någon som kunnat bygga upp ett fungerande liv, trots allt de varit med om. Det känns fantastiskt. 

En anledning till att Christel brinner så starkt för utsatta kvinnor är att hon själv varit en av dem. På 1980-talet flyttade hon med man och barn från danska Odense till Hultsfred. En dag lade en väninna en nyckel i Christels ficka. 

– Hon såg att jag for illa, och erbjöd mig att när som helst komma hem till hennes familj. Fram till dess hade jag inte berättat för någon att jag inte behandlades väl av min dåvarande man. 

Väninnan hjälpte Christel att flytta, och att ta de första stegen mot ett själv­ständigt liv. Under denna period såg Christel behovet av en ­kvinnojour i Hultsfred. Tillsammans med vännerna Agneta Karlsson, Grace ­Westerlund och Åsa Nilsson gjorde hon verklighet av idén. 

Ordförarande i kvinnojouren

Christel var under 15 år ordförande i Hultsfred ­Vimmerbys kvinnojour, som är medlem i Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer. Genom Roks har hon deltagit i Europiska kvinnolobbyns konferenser. 

– Där har jag fått höra att Sverige är jämställt. Då reser jag mig upp och säger att det inte stämmer. Okej, om vi har en 100-meterssträcka fram till full jämställdhet så har vi i ­Sverige kanske kommit tio centimeter, medan många andra länder bara kommit fem.

Numera har Christel gått i pension från sin halvtidstjänst på kvinnojouren. Men under kvällar och nätter är hon en av ett tiotal ideellt arbetande kvinnor som ­turas om att hålla telefonjouren öppen. 

För hon kommer aldrig att sluta engagera sig för utsatta kvinnor. 

– Jag fortsätter så länge jag bara orkar. Det har blivit min livsstil.