När ägde första träffen egentligen rum? Eva Esscher söker efter svaret i en av de utskrivna dagböckerna som är staplade i en hög på matsalsbordet. Medlemmarna har nämligen skrivit dagbok under bokcirkelns hela liv.
– Nionde april 1981! Vi diskuterade Aksel Sandemoses ”Varulven”, det var vår allra första bok. Därefter läste vi Marianne Ahrne.
Av de som är här idag var tre med på den första träffen – Anna Ås, Lena Löwenhielm och Barbro Ekendahl. Snart tillkom Kai Arnell och Eva Esscher. Samtliga har varit bokcirkeln trogen sedan dess, men det har hänt att en medlem tagit ett uppehåll. Livet har kommit emellan, någon har flyttat utomlands, eller inte orkat läsa böcker under sin bröstcancerbehandling.
– Jag bodde i Eskilstuna i nio år, men pendlade till Uppsala för att vara med på träffarna. På vintern ville jag dock inte resa, men jag läste böckerna, säger Eva Esscher.
– Och när jag bodde i USA skickade ni böckerna till mig så att jag kunde hänga med på distans, minns Lena Löwenhielm.
Fakta om bokklubben
Startade 9 april 1981
Bas Uppsala, men ett par medlemmar bor numera i Stockholmsområdet
Antal träffar genom åren 365
Antal lästa böcker 347
Antal lästa Nobelpristagare 28 (varav 12 lästa innan hen fick priset)
Har läst böcker från så många länder 65
Medlemmarna i bokklubben
– Anna Ås, 68 år, Uppsala, specialpedagog
– Lena Löwenhielm, 80 år, Märsta, psykolog
– Eva Esscher, 84 år, Stockholm, barnläkare
– Marianne Sjöholm, 80 år, Uppsala, ekonom
– Ingrid ”Ninni” Rydberg, 75 år, Uppsala, agronom
– Kai Arnell, 79 år, Uppsala, barnkirurg
– Barbro Ekendahl, 74 år, Uppsala, förskollärare
Regelbundenhet krävs för bokklubben
Medlemmarnas gemensamma nämnare är att samtliga har jobbat på Akademiska barnsjukhuset i Uppsala. Alla var knutna till sjukhuset, men arbetade med olika saker. De delade omklädningsrum, och när de bytte om kretsade samtalen nästan alltid om – böcker. Har du läst den? Var den värd att läsa? Vad läser du nu? En dag frågade Gunnel – som trots att hon dog för några år sedan fortfarande är högst närvarande i bokcirkeln – om de inte skulle starta en bokklubb. Och så blev det.
LÄS ÄVEN: Nya böcker i vår – här är våra 30 bästa tips
Sedan dess har bokcirkelmedlemmarna samlats tio till tolv gånger per år. Under pandemin sågs de digitalt, och tur var väl det, annars hade bokcirkeln sannolikt inte överlevt, tror de. Regelbundenheten är en av förklaringarna till att bokcirkeln levt så länge.
– Ingen av oss umgås särskilt ofta privat. Vi har varit på någon bemärkelsefest hos varandra, men vi träffas inte på middagar, eller håller på och ringer varandra stup i kvarten. Det är bokcirkeln som är det centrala, konstaterar Anna Ås.
Träffen inleds alltid med en måltid. Idag är Anna Ås värdinna, hon bor i Berthåga, alldeles utanför Uppsala centrum. Hon har lagat soppa på det som fanns i kylskåpet och gjort en äppelkaka till efterrätt.
Alla äter med god aptit, och småpratar om vad som har hänt sedan sist. Någon har fyllt 80 år, en annan berättar om en resa.
Ger varandra nya perspektiv om böcker
Sedan förflyttar de sig till soffan och börjar diskutera dagens bok – Anne Sverdrup-Thygesons ”Insekternas planet”. En efter en redogör de för sina åsikter, och de tycker ganska olika. ”Det här är egentligen inte en bokklubbsbok, det finns inte så mycket att diskutera”. ”Jag har ju jobbat med sådant här, det här är verkligen mitt intresseområde”. ”Jag pratade med min man som är i branschen och han skulle vilja veta mer om grundforskningen”. De enas om att boken är läsvärd, men att den kanske inte är en av de bästa de har läst. Flera tycker att boken växer med samtalet. Så är det ofta, att de andra medlemmarna tillför nya dimensioner.
LÄS ÄVEN: Bokklubben Brända böcker: ”En i bokcirkeln har lagt boken i frysen”
– De andra drar fram något i boken som jag inte har tänkt på. Ibland har jag gått hem och läst om boken. Men vissa böcker står man bara inte ut med. ”Väckarklockan” av Elin Wägner läste jag aldrig ut, säger Kai Arnell.
– Det är väl det som är det intressanta med en bokcirkel. Att vi ger varandra nya perspektiv, menar Barbro Ekendahl.
Kan det bli högljutt?
– Vi tycker ofta olika, men det blir aldrig högljutt. Fast ingen är ju rädd att säga vad den tycker, säger Ninni Rydberg.
– Men ibland är man lite nervös för att den bok man föreslagit ska sågas av alla, inklusive en själv. Man vet ju inte innan man läser om det verkligen är en bra bok, säger Eva Esscher.
Bokklubbens 5 råd
- Var inte rädd att blanda olika människor. Det är roligt med varierade bakgrunder och åldrar.
- Åtta är ett lagom antal. Då är gruppen tillräckligt stor även om någon är sjuk eller inte kan komma på träffen. Och om alla skulle närvara får man ändå plats runt ett bord.
- Åtta till tio gånger per år är lagom antal träffar. Man måste ju hinna läsa boken, samtidigt får det inte vara för glest mellan träffarna, då är risken att allt rinner ut i sanden.
- Mat och dryck är inte huvudsaken. Gör inte för stor sak av det.
- Var öppen för att den bok du har valt, eller att din analys av en bok, kommer att sågas. Var inte så känslig, ha ett öppet sinne – det är okej att tycka olika.
Vad har fått bokklubben att överleva?
De konstaterar att de läser på olika sätt. Någon läser snabbt och mycket, och efter ett tag minns hon inte riktigt bokens handling, bara känslan som boken förmedlade. En annan läser noggrant och kan flera år senare redogöra för detaljerna.
Många bokcirklar startar, sedan rinner det ut i sanden. Varför har just den här bokcirkeln överlevt mer än fyra decennier. Jo, det var nog Gunnels förtjänst, tror samtliga i gruppen.
– Hon jobbade som kurator på barnkliniken, och var en enastående person. Hon var supersocial, alla kände sig hemma i hennes sällskap. Hon älskade böcker, och var väldigt drivande i bokcirkeln. Hon hade järnkoll på radio- och tv-program, och kom med bra förslag på vilken bok vi skulle ta oss an härnäst, säger Anna Ås.
LÄS ÄVEN: Barbro, 79 år, debuterar med deckare: ”Jag gick en kurs på nätet under pandemin”
Men för några år sedan dog Gunnel. Att de skulle fortsätta med bokklubben var dock självklart.
– I den här åldern börjar ju folk omkring en att dö, men det är förstås speciellt när det händer någon i bokcirkeln. Vi har följt varandra ett helt liv, säger Lena Löwenhielm.
Nya medlemmar i bokklubben
På senare tid har gruppen för första gången någonsin blivit större – Ninni Rydberg och Marianne Sjöholm har tillkommit.
– Jag hade läst ett reportage om bokcirkeln och kände instinktivt att ”där vill jag vara med”. Jag skrev ett sms och frågade om de kunde tänka sig att ta emot mig. Jag kände ingen av dem sedan tidigare. Jag hade nyligen flyttat upp från Skåne till Uppsala. I Skåne hade jag varit med i två bokklubbar, men i Uppsala stod jag utan, säger Marianne Sjöholm.
– Då var vi bara fem medlemmar kvar av ursprungsgruppen, och om ett par var sjuka blev vi bara tre på träffarna. Om vi inte gör något så kommer bokcirkeln att dö, tänkte jag. Men jag kände mig ganska motarbetad när jag föreslog att vi skulle utöka gruppen, säger Kai Arnell.
– Det var inte klang och jubel precis. Flera var ganska negativa till att ta in nya medlemmar. Vi andra kände ju varandra från sjukhuset, minns Eva Esscher.
Till slut kom någon med förslaget att ta in två nya medlemmar på samma gång, och så blev det.
– Redan första träffen kändes det bra. Jag är glad att det blev så här, vi kunde ju inte bara fortsätta krympa. De nya medlemmarna blev bokcirkelns räddning, tror Kai Arnell.
Men var är männen? Bokcirkeln har alltid enbart bestått av kvinnor.
– Det har aldrig varit aktuellt med en man. Men om jag skulle starta en ny bokcirkel hade det varit kul med både män och kvinnor, tycker Barbro Ekendahl.
Om en man frågade om han fick bara med … skulle ni acceptera?
– Nja, säger Lena Löwenhielm tveksamt. Det måste vara en väldigt speciell man i så fall. Som inte är så mycket man.
LÄS ÄVEN: 10-åriga Carl gör succé med boktips: “Böcker har alltid betytt mycket för mig”
”Något speciellt med böcker som man får prata om”
Ni har uppenbarligen prioriterat att ses. Vad har varit drivkraften – litteraturen i sig, eller sammanhållningen i gruppen?
– Både och. Framför allt nöjet att få diskutera en bok. Vi läser väl alla ganska mycket också utanför bokcirkeln, men det är något speciellt med böcker som man får prata om, tycker Eva Esscher.
– Tack vare bokcirkeln har man ju tvingats läsa böcker som man aldrig skulle ha läst annars – Tjingiz Ajtmatov ”Och dagen varar längre än ett sekel” till exempel. Jag lånade den på bibblan, den var tjock och såg jättetråkig ut. Suck, tänkte jag. Jag räknade ut hur många sidor jag skulle behöva läsa varje dag för att bli klar. Och så satte jag mig och läste, och blev fast. Det var en bok som jag aldrig skulle ha valt, men som blev en av livets läsupplevelser, konstaterar Kai Arnell.
Det är rätt hög nivå på böckerna ni läser, hur gör ni urvalet?
– Ja, det är mycket Dostojevskij och Delblanc. Vi har väl läst någon feelgood, men det är inte prio. Deckare och lyrik brukar vi också hålla undan för. Glück – minns ni? Kai undrade: En dikt per kväll, räcker det? Hon tyckte att det var så tungt, säger Eva Esscher och alla skrattar.
LÄS ÄVEN: Det finns bokklubbar för alla – 6 speciella bokcirklar
Läser Nobelpristagare
De har läst en hel del Nobelpristagare, ibland har de till och med varit före Svenska Akademien. Årets Nobelpristagare, Han Kang, hade de läst innan hon fick priset. Likaså José Saramago, alla minns hans ”Baltasar och Blimunda”.
Ett krav på bokcirkelboken är att den ska finnas i pocket eller gå att låna på biblioteket. Det blir för dyrt att köpa nya böcker, dessutom är inbundna tegelstenar så tunga. Om de hade köpt alla böcker genom åren skulle det ha blivit trångt i bokhyllorna, vid det här laget har de ju läst nästan fyra hundra böcker. Och fler lär det bli, gruppen har inga planer på att lägga ner.
– Bokcirkeln har alltid varit så självklar. Jag har aldrig tänkt tanken att den skulle upphöra, säger Barbro Ekendahl.
