Som ung journalist kom Anna Lindman rätt snabbt på vad hon ville jobba med: Tro och existens. Livet, döden och de stora filosofiska frågorna.
– Jag var nyhetsreporter i SVT i Umeå när jag blev tillfrågad om jag ville börja på livsåskådningsredaktionen som finns där. Det området stod inte högt i kurs på den tiden. I Umeå var det konsumentjournalistik, med programmet ”Plus” och Sverker Olofsson, som var den stora grejen. Det raljerades ibland om vår avdelning. Jag skrattade med tills jag en dag blev förbannad. Det är klart att det existentiella är viktigare än hur man väljer tvättmaskin, säger Anna.
Nyligen sändes sista ”Sista hjälpen”, hennes tv-serie om dödshjälp. För tio år sedan skrev hon en hel bok om vår rädsla för döden och hur vi moderna västerlänningar på alla sätt försöker hålla den ifrån oss. Just därför skulle hon dit och rota. Prata med bårhuspersonal, präster, psykologer, döende och anhöriga. Hon redovisade sin egen djupa skräck för att dö.
LÄS ÄVEN: Psykiskt våld – 6 varningstecken
Hennes senaste bok heter ”Det jag trodde var kärlek” och handlar om psykiskt våld i parförhållanden. Hur en partner kan misshandla en, kränka en och knäcka ens självförtroende utan att behöva ta till nävarna.
Alla kan hamna i en destruktiv miljö
– Det började med att jag skrev en bok om Filadelfiaförsamlingen i Knutby och hur den utvecklades till en sluten sekt där människor utsattes för utfrysning och bestraffningar. Jag trodde nog att det var en speciell sorts personer som kunde hamna i sådana sammanhang. Men alla jag intervjuade efteråt, när församlingen upplösts, var vanliga, vettiga människor med jobb och familj. Fotbollstränare, snickare, lärare, hundägare, körsångare. De hade humor och svarade redigt och rationellt på mina frågor. Jag började förstå att nästan vem som helst kan brytas ner psykiskt och tappa förmågan att se klart och lämna en destruktiv miljö.
Sektmedlemmar möts till en början av en överväldigande kärlek och gemenskap men med tiden brukar de behöva ”korrigeras”. I boken drar Anna Lindman paralleller till psykiskt våld i parrelationer. Där blir man också intensivt uppvaktad tills man en dag inte duger alls. Då går man in i en plågsam dans där partnern ömsom släpper in en i den kärleksfulla värmen och ömsom kastar ut en i kylan, utan att man själv riktigt begriper varför.
LÄS ÄVEN: Aliette Opheim spelar Kristi brud: ”Jag är supersektkompatibel”
– Den där liknelsen väckte ett enormt gensvar. Plötsligt hamnade jag hela tiden i samtal om psykisk misshandel i kärleksrelationer – på middagar, när jag intervjuade människor om andra ämnen, eller med folk som hörde av sig med egna historier. Det fanns hur många fall som helst, upptäckte jag.
Psykiskt våld
Att upprepat utsätta en annan person för nedvärderande, förödmjukande eller på annat sätt kränkande gärningar, eller utöva otillbörlig kontroll över en annan person genom att begränsa den personliga handlingsfriheten, samt om gärningarna är ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.
Förslag på definition framtagen av en offentlig utredning från 2022 om straffansvar vid psykiskt våld.
Egna erfarenheter psykiskt våld
Anna Lindman bestämde sig för två saker. Dels att detta skulle bli nästa bokprojekt, dels att hon skulle vara öppen med sin egen historia. Även hon hade levt med psykiskt våld. Men det sistnämnda satt långt inne.
– Från början ville jag absolut inte dra in mig själv. Men när jag började intervjua drabbade personer förstod jag vad det betydde för dem att jag hade egen erfarenhet. De vågade öppna sig. Jag kunde ställa frågor som kanske utmanade en del av deras egna föreställningar. Det gick inte att bara vara den iakttagande journalisten, vi behövde göra det här tillsammans, försöka förstå tillsammans.
Därtill utgjorde hon ju ett exempel på att alla kan drabbas, även en smart och respekterad person med skinn på näsan. Det finns liksom inget underdånigt eller osäkert hos Anna Lindman. Även män kan hamna i den här situationen. Hon intervjuar två i sin bok, en som levt med en man och en som levt med en kvinna.
De senaste decennierna har stigmat brutits när det gäller att vittna om sexuella övergrepp, pedofili och kvinnomisshandel. Begreppet psykisk misshandel är mindre etablerat och omdebatterat. Anna Lindman sätter ljuset på ett fenomen som är luddigt. Bråkar gör väl alla par någon gång? Om man inte blir slagen, kan det då kallas misshandel?
Kriminalisera psykiskt våld
Svaret är ja. Det har gjorts en offentlig utredning där man definierat begreppet och formulerat förslag till en lag mot psykiskt våld. Det föreslås kunna ge upp till fyra års fängelse. Ärendet har hittills dock inte tagits vidare till riksdagen men för utredarna är det glasklart att man bör kriminalisera psykiskt våld. I några länder är detta redan en brottsrubricering.
LÄS ÄVEN: Pernillas vän for illa: ”Hur kunde jag missa att hon blev slagen?”
Anna Lindman vill med sin bok försöka ge en beskrivning av hur psykiskt våld i parförhållanden kan te sig, lista varningstecken, visa på vägar ut. Hon intervjuar också psykologer och andra experter.
– Jag förstod inte hur underbeskrivet det här problemet är förrän boken kom ut. Sedan dess har mejlen återigen strömmat in. Ibland bara några rader, ”Tack! Jag känner igen mig precis”, ibland långa berättelser, säger Anna Lindman.
Själv lyckades hon lämna sitt destruktiva förhållande efter tre år.
Svårare att lämna ju längre man stannar
– Det är lättare när man är lite äldre, har mer livserfarenhet och har levt i andra relationer. Den som hamnar i detta som ung kan bli fast i 20–30 år. Man får barn, man skaffar hus. Ju mer tid, kraft och känslor man investerat i relationen, desto svårare att bryta. Man vill inte medge att man kastat bort alla dessa år, säger hon.
– Man stannar också för att man värjer sig mot skammen. Det är likadant för sektmedlemmar. Man skäms för att man blev någon man inte vill stå för att man varit. Varför gick jag med på det här? Varför skyddade jag mig inte bättre? Varför lät jag barnen växa upp i det här? Varför ljög jag för dem som brydde sig om mig? Man gör skambelagda saker när man är psykiskt pressad, antingen det är i en sekt eller en relation.
Tips till dig som är närstående
Att rädda en psykiskt våldsutsatt är svårt, nästan lika svårt som att få ut någon ur en sekt.
– Det funkar sällan att konfrontera. Om du är jobbig och ställer ultimatum jagar du bara den du oroar dig för i famnen på förövaren. Gå försiktigt fram så ni inte förlorar kontakten, uppmanar Anna Lindman.
LÄS ÄVEN: Christel räddades av väninna – och startade kvinnojour för att hjälpa andra
– Kanske din vän eller släkting gör slut med partnern men går sedan tillbaka och bedyrar att allt är bra nu. Då kan du säga ”Jag är jätteglad för din skull men om det blir dåligt igen då finns jag här. Jag kommer och hämtar dig. Du kan bo här ett tag. Jag hjälper dig med barnen”, föreslår hon.
– Somliga ser det som ett medberoende med vännen eller släktingen och vill bryta det. Men jag har inte kunnat lista ut något annat sätt att hjälpa än att stå kvar. Håll bron öppen. Ge mer kärlek, uppskattning och värme än vad han gör. Låt det inte bli enkelt för honom att avpollettera dig ur din väninnas, systers eller dotters liv.
Vem blir förövare?
Det talas ibland om narcissistisk eller psykopatisk personlighetsstörning i samband med utövande av psykiskt våld. En annan faktor kan vara bristande anknytning i barndomen, dvs att man inte fått den villkorslösa trygghet och kärlek av vårdnadshavarna som man hade behövt.
Otrygg anknytning kan leda till destruktiv svartsjuka eller kontrollerande beteende hos den vuxne men det är väldigt individuellt hur människor hanterar sina olika förutsättningar. Att ha haft en otrygg eller undvikande anknytning är ganska vanligt och betyder inte att man inte kan leva i harmoniska relationer som vuxen. Anna Lindman är försiktig med att diagnosticera förövarna.
– Vi lever ju också i en samhällsgemenskap där värderingar förändras och utvecklas. Jag tror att många av förövarna inte förstår vilken skada de gör. Precis som människor länge inte förstod att det är fel att aga barn eller en kränkning att inte tillåta kvinnor att rösta.
