I många år kretsade allt kring droger: Nu driver Lasse Matakuten

I  början av coronapandemin reflekterade han inte nämnvärt över hur situationen skulle påverka Matakuten. Kön av människor som väntade på en kasse mat som annars skulle ha slängts ringlade som vanligt lång. 

– Men när det började pratas om karantän försvann alla äldre, säger Lasse Wennman. Innan hade vi ganska många 70-plus som kom regelbundet – det var en grupp vi vurmade för. Flera var änkor med väldigt låg standard på sina liv. 

Gävlebon som 2012 grundade Matakuten gör en kort paus innan han förklarar att antalet besökare dock inte minskade trots bortfallet av äldre.  

– De ersattes istället av fler och fler yngre: barnfamiljer med föräldrar i 30–40-årsåldern. En del hade aldrig haft en buffert. De hade alltid jobbat på samma ställe och nu blivit permitterade eller arbetslösa. Det var otroligt tråkiga livshistorier som berättades.

Höll på med droger

Vi sitter i stadsparken i Sandviken. Även om Matakutens lokal finns i Gävle delas det varje måndag ut matkassar i grannstaden. Att verksamheten, som de första två åren bestod i att dela ut bröd med kort datum från Lasses privata bil, skulle bli så stor som den blivit hade han aldrig kunnat föreställa sig. Att Lasse ens finns i livet idag är lite av ett mirakel, enligt honom själv. 

– Jag höll på med droger i många år och klassades som ett hopplöst fall, berättar han. Men den 12 april 1991 klev jag in på Josua Rehab, ett behandlingshem i Gamleby, Småland. Jag hade varit död om jag inte kommit dit. Drogvärlden var vad jag levde för – den var mitt syre. 

Med ett svagt leende lägger Lasse till: 

– Men det fanns en annan mening med mitt liv.

På den tiden då Lasse missbrukade jobbade han inom industrin och var borta mycket under veckorna. Hemma i Gävle fanns hans blivande hustru som en dag berättade att hon var gravid.  

– Men jag fortsatte med mitt missbruk ändå, säger Lasse. Till sist flyttade vi isär, min fru ställde ett ultimatum: “Välj här och nu.” Då hade vi hunnit få tre barn, den minsta var bebis. 

Väntade på mig i fem år

Lasse skakar lätt på huvudet och frågar sig själv: “Hur kunde jag vara så verklighetsfrånvänd?” Men trots Lasses val att lämna familjen ville hans hustru, som blivit kristen, inte skiljas. 

– Hon väntade på mig i fem år. Hon stod fast vid sin tro och sa “jag vill att du ska bli en hel människa”. Jag var ett sjunkande skepp men en dag, då jag tänkt ta livet av mig, ringde hon och frågade om jag ville följa med till kyrkan. Det skulle komma en före detta narkoman för att berätta om sitt liv. 

Lasse beskriver hur han, då hustrun lovat kinamat efter kyrkobesöket, motvilligt sa ja.

– Jag trodde inte på Jesus. Jag trodde bara på drogerna. Han som stod och predikade sa: “Du ser besvärad ut, får jag ställa en fråga?” Sedan la han till: “Vill du ha förlåtelse?” Det var ingen lätt fråga att hantera. Jag var så full av skam och skuld. Till slut svarade jag: “Jo, det vill man väl.” I den stunden kändes det som om en ryggsäck släppte från ryggen. Vi började skratta båda två. Det var surrealistiskt. Min son, som var fem år, kom fram och frågade: “Vad gör du?” Det var första gången han såg mig skratta på riktigt. 

En tid senare fick Lasse syn på en annons: “Vill du bli drogfri och leva ett kristet liv?” – och det var så han hamnade på behandlingshemmet i Gamleby. 

– Det var även där jag blev intresserad av sociala frågor, förklarar Lasse. 

Hörde en röst

När idén till Matakuten föddes hade Lasse efter flera år i Småland, dit hela familjen flyttade, återvänt till Gävle. Han hade börjat hjälpa till i kyrkans soppkök och mötte behövande av alla de slag. 

– Jag kände “alla dessa helt vanliga människor, vars pengar inte räcker till – jag måste få hjälpa dem”. Så jag bad och hörde plötsligt en röst som sa: “Du kommer få bröd.”

Med ett skratt lägger Lasse till: 

– Sedan dess har det kommit bröd varje dag. Och butikerna som gav mig bröd att dela ut frågade snabbt om jag även ville ha torrvaror. 

Ett samarbete med Gästrike återvinnare inleddes vilket resulterade i att Matakuten idag har fyra anställda. Ett bilföre­tag gick in och sponsrade med transportbil, “det du gör är fantastiskt!” Lasse ler när han berättar. 

– Jag hade tre önskningar: bil, lön och lokal. Lokalhyran hjälper Diakoniföreningen oss med. Jag är så tacksam över möjligheten att hålla fast vid visionen jag hade. 

Han konstaterar att arbetet ibland blir känslomässigt påfrestande men att det känns fantastiskt att kunna hjälpa människor. 

– Vi har alltid haft stort fokus på barn. Barn påverkas av föräldrars mående. Den lilla viktiga delen i jobbet är att göra barn glada. Vi har speciella barnkalas-kit och ibland får vi tårtor av Ica Maxi. Det brukar bli otroligt känslosamt när föräldrar frågar efter kex och vi säger att de kan få en tårta. Då brister det. Just kring födelsedagar känner många en otrolig hopplöshet. 

Under pandemin har Lasse även märkt ett extra stort behov hos människor av att få prata. 

– Inte om att man är fattig, det vill folk inte tala om, men om den förändrade situationen som upplevs som väldigt jobbig. Många lider av det fortfarande. Jag hoppas företag snart kan ta tillbaka sin personal. 

Att göra andra uppmärksamma på hur behövande i vårt land ser ut är viktigt för Lasse.

Brynässpelare ryckte in

– Vi är alla människor. De är vanligt folk. Vi haft personer från företag vi samarbetar med som praktiserat hos oss, för att få se vad vi gör. Och under den mest intensiva karantän-perioden när vi började köra hem matlådor till äldre hade vi Brynässpelare som hjälpte till. Vissa har gråtit när de sett behovet som finns.

Lasse gör en kort paus innan han fortsätter: 

– Jag önskar att detta kunde spridas till fler ställen i landet. Tack vare matsvinn och butikernas samarbetsvilja har vi blivit samhällsbärare för människor i behov.