Vinterns bästa alpnyheter

Engelenberg – offpist i världsklass

Engelberg är en Schweizisk alpdoldis. Offpiståkningen är i världsklass men det finns bra åk även för barnfamiljer.

Jag tar det lilla tåget till slutdestinationen i centrum av byn. Titlis reser sig som en gräddstrut
3000 meter upp.

Det har jämförts med Grand Montets i Chamonix som Europas bästa skidberg. Engelberg är sista orten i denna dalgång. Jag inser snart varför orten fick sitt namn.

En munk tyckte han hörde änglars sång när han på 1100-talet vandrade och startade ett kloster som fortfarande skänker vördnadsfull stämning åt byn.

Elegans är ett annat ord som passar här. Sekelskifteshotell tronar längs gatorna och det känns som en levande liten stad.

Jag tar den snurrande gondolen mot Titlistoppen. Härifrån mittpunkten i Schweiz är utsikten över låglandet milsvid.

En fjällkaja svävar över våra huvuden och en kvinna rör i en jättewok så dofterna sprider sig här uppe i den tunna luften på solterrassen.

Jag får ett fem kilometer sugande åk till mittstationen i en pist som är böljande vackert designad mellan klippformationer bredvid den stora glaciären.

Snön knastrar torr, himlen är klarblå och luften stilla. Men Engelberg har inte bara extrem åkning för puderfrossare. Nöjesåkare i alla åldrar trivs bra.

Det soliga Brunniberget – mittemot Titlis på andra sidan dalen – har rolig kälkbana och mysiga restaurangen Brunnihütte, som tagen ur en saga.

Under vintrarna finns en grupp med 20 svenska skibums i Engelberg.

De blir som barn på julafton när de berättar om puderfrossan på Jochstock mot isfallen vid Trubessjön eller den vida vita sluttningen nedför Laub.

Snö brukar de få i överflöd, genomsnittet är på 5–7 meter varje vinter. Henrik Enarsson är 32 år och säljare på skidbutiken Alpint i Stockholm. Han prickade in förra vinterns bästa snöfall i Engelberg.

– Jag fyllde min puderpung för en hel säsong. Det snöade nästan hela tiden under två veckor. Det gäller att åka med bergsguide på glaciären men det finns även mycket bra offpist nära backarna!

Kalle Hallert är 26 år, examinerad skidlärare och en del av den passionerade svenska skidkolonin.

Han jobbar ihop pengar som snickare under sommaren i Stockholm och har tillbringat fyra vintrar här. Kalle är först lite tveksam till att ställa upp på en intervju.

– Det vore synd om detta blir för känt och att det kommer för mycket folk…

Men så avslöjar han ändå snart generöst från skidlivet i den lilla svenskgruppen:

– Det är billigt att bo här. Jag kan verkligen rekommendera Hotell Eden med rum för 3500 kronor i månaden eller Hotell Bellevue med dusch i korridoren och kök i källaren för 3000 en månad.

Han får något saligt i blicken:
– 2000 meter fallhöjd på Titlis skojar man inte bort direkt! På kvällen finns Yucatan med bondröj och bra mat. Vi unga trivs fint här i vår doldis.

Champoluc – italiensk charm

Champoluc är en favorit med skidåkning i tre dalar. Här trivs vi i en mysig by med gamla traditioner.

På kvällarna dansar vi inte pjäxdans på afterskin. Det är inte Champolucs stil. Här lever vi för brant smörcarving med nya vänner och långluncher i 3-pisten under soliga dagar.

Jag får leta mig nedför bergskammen för att hitta till legendariska Rifugio Guglielmina som på håll ser ut som ett bortglömt örnnäste från 1800-talet.

Ingen lift går bredvid och jag får kämpa lite uppför för att hitta fram. Bergspensionatet byggdes ju ursprungligen för att härbärgera alpinister främst på somrarna.

Men ansträngningen betalar sig hundrafalt denna sena eftermiddag, då jag får njuta av milsvida utsikter från 2800 meter ner mot Poslätten.

Champoluc är ett perfekt resmål för hela familjen. Det finns tre dalar av allt från lätta, barnvänliga backar till sugande svarta långlöpor.

Granndalen Gressoney har härliga breda, röda carvingpister. Utsikten mot glaciären från 4500 meter på Monte Rosa vittnar om att vi befinner oss vid ett av Europas mest pampiga bergsmassiv.

I dalen längst bort ner mot byn Alagna åker jag i en av Alpernas längsta och bästa svarta pister, V3.

Den nybyggda gondolen tar mig från Pianalunga på 2050 meter till Passo Salati på 3000 meter på fem minuter.

På vardagarna är liftköerna förvånansvärt sällsynta och backarna välpreparerade i detta stora skidsystem.
Champoluc ligger längst inne i trånga Val d’Ayas i Italiens nordvästra region Aosta.

Timrade hus och stentak. Byn har ett stort lugn, få bilar och stilla vedrök från skorstenar. Hit hittar få turister och de flesta är faktiskt svenskar.

I februari lägger vi beslag på nästan hälften av byns begränsade hotellbäddar, 20 procent är engelsmän och de flesta helggästerna är italienare från Turinprovinsen.

– Ryktet om ortens charm och det fantastiska skidområdet har spridit sig till många resenärer. Här får man mycket för pengarna, säger Peter Johnson, vd för STS Alpresor, som startade med Champoluc i vintras.

Nästa dag blir det lunch i solen på undanskymda restaurang Jolandas terrass med utsikt över trånga Gressoneydalen.

En rykande lasagne och till det Aosta-regionens friska rödvin som harmonierar perfekt till den kraftfulla alpmaten.

Klicka här för att läsa om fler skidnyheter!

Av: Andreas Strömberg