Vandra i Rioja

Ta vinvägen och upplev den nya bodega-arkitekturen

En av flera vinvägar, “la ruta del vino”, löper mellan vin- och bergsstaden Laguardia och den mindre Samaniego. Vägen är mjukt kurvig, och rolig att köra.

I början av november sprakar vinodlingarna i mulliga höstfärger: bordeaux, fuchsia, lila, rosa, aprikos, brunt. Druvorna är skördade men grönskan finns kvar.

I kvällningen sveper den flyende solen över fälten och gör färgerna till ett hollywoodskt cinemascopescenario från 50-talet.

Vinhusen ligger oftast helt nära vägen. Ett par nybyggda bodegor är högmoderna i minimalistisk arkitektur med mycket glas, betong och trä – en del av det nya Riojas fantastiska vinkatedraler med siktet framåt.

Arkitekter som Santiago Calatrava, som ritat Turning Torso i Malmö och annan världskänd arkitektur, och Frank Gehry med Guggenheimmuseet i Bilbao har inspirerat andra till nya ultramoderna uttryck. Vinhusets Ysios räfflade tak böljar hundratals meter över den långa bodegan och ser ut som en utomjordisk farkost. Kanske var det just Ysios, ritad av Calatrava, som blev vägledande för den nya bodegaarkitekturen.

Alldeles vid vinrutten ligger Bodegas Baigorri, kanske den stiligaste av de nymoderna vinkatedralerna med sina höga glasfasader, sitt utskjutande svarta tak och kringgärdat av något som liknar generösa, rektangulära swimmingpooler.

De medvetna vinföretagen vill utvecklas mot framtiden; en designad fasad är bra marknadsföring.
Detta är ett helt nytt sätt att tänka – för bara ett tiotal år sedan var vinproducenterna fast förankrade i tron på att det traditionella är oantastligt. I dag räcker det inte bara med ett bra vin – kvaliteten måste kompletteras av den moderna tidens layout.

Besök Laguardia på toppen i Rioja

Vägen upp till Laguardia är serpentinsnurrig. Bilar måste parkeras utanför stadsmuren, som är från 1500-talet. Innanför murarna är det bilfritt, vilket man tacksamt noterar.

Laguardia är en strosarvänlig, levande liten stad, kopplad till vinodlingarna på slätterna nedanför. Atmosfären känns typisk för en aktiv spansk bergsstad med ett fungerande vardagsliv, ett par utmärkta restauranger, trevliga tapasbarer och livsmedelsbutiker med sortiment av lokala produkter.

Här finns till synes ingen eller inget, som skulle kunna kallas för chict eller trendigt. Vilket också faktiskt är typiskt för Riojas småstäder – än så länge. Så här vid tidig kväll börjar alla dra ut för att träffas; man ses på baren eller kaféet.

Präktiga señoror med nylagda frisyrer promenerar i grupp med sina gubbar på efterkälken, familjer med barn träffas på de öppna platserna, ungdomarna är bänkade på barerna. Tapastimmen är slagen.

Här bor man förslagsvis på Hotell Posasa Mayor de Migueloa, där föreståndarinnan Migueloas rödvin hör till höjdarna. Rummen är stora och konventionellt inredda och man tassar på blankslitna terrakottagolv.
Restaurangen med stärkta, vita bordsdukar och ekmöblemang är likaledes konventionellt inredd, och så länge señoran är chef här kommer inga trendvindar att röra vid tingen.

Ät lunch hos Hector och upplev himmelriket!

På vinvägen “la ruta del vino” (se ovan) i riktning mot Haro, viker vi av och tar in på en asfalterad åsnestig. En nästintill osynlig skylt visar vägen till byn Paganos.

Resmålet är restaurangen Hector Oribe. Paganos är en liten by med några ålderdomliga hus, som en gång kanske kan ha kallats för nobla.

De är prydda med stiliga vapensköldar i stenrelief ovanför dörrarna. Här finns inga affärer. I byn bor 93 invånare, men ingen av dem syns till. Var finns de? Vad gör de?

Paganos ligger bland vinodlingarna som hör till små och medelstora vingårdar– sent i oktober i sin vackraste färgsättning med dragning åt det djupröda.

Hector Oribe är en ung kock men har redan lång erfarenhet från flera spanska topprestauranger. Här har han nu sedan ett par år sin egen restaurang, Paganos enda, där han basar i köket.

Hos Hector sitter vi vid snyggt dukade bord med vita dukar – stämningen är lågmäld men vår servitris är glad, nästan lite tjoig, och välkomnande. Snabbt lägger hon en matparlör på bordet – en smart liten guide med spanska mattermer översatta till flera språk.

Perfekt för oss som bara knaggligt förstår ett och annat spanskt ord. En del ord är dock översatta till svenska. Med förvåning ser vi fiskar som till exempel mullus, havsruda och långhals på menyn!

När vi frågar efter “menú del día”, dagens meny, springer servitrisen ut i köket, ropar högröstat på sin chef Hector och kommer tillbaka med handskrivna noteringar. Vi pratar och diskuterar och de rätter eller råvaror som inte är översatta i parlören, demonstrerar hon med effektfulla semaforeringar och enstaka engelska ord. Till slut når vi fram tillsammans och enas om menyn.

Vinlistan placeras framför oss – en svartmålad vinflaska med husets viner i tryckt vit text på!
Först en soppa på gul squash med en mjäll skiva baccalau i mitten och ringlad god olivolja över. Det här är en verklig höjdarförrätt och den till synes lite underliga kombinationen av grönsakssoppa och salt kokt fisk utmynnar i en smaksensation.

Rätten är spännande – len och kraftig på samma gång. Varmrätten är en mustigt vinbräserad oxsvans tillsammans med ostkryddat mjukt potatismos. Typ mormors eller mammas kök, beroende på vilken generation man tillhör.

Vi väljer två efterrätter. In kommer världens krämigaste cheesecake med mustig svartvinbärssås och en likaså krämig crème caramel med hemmagjord vaniljglass och en klick grädde.
Himmelriket är nära.

Hector Oribes kök är ett fynd: vällagat, hemlagat, raffinerat.
Dagens meny om tre rätter hos Hector kostar 16 euro per person, inklusive vin och kaffe.

Av: Bearbetning Åsa Linde