Kryssa i Antarktis

Kluck, kluck, kluck… Den dyra tolvåriga whiskyn strilar ner på Ernest Shackletons grav, belägen på en vackert grön slänt strax utanför den gamla valfångststationen i Grytviken på Sydgeorgien.

Shackleton har med åren blivit den mest berömda av alla de äventyrare som i början av 1900-talet försökte besegra Antarktis enorma isvidder, trots att han i stort sett aldrig uppnådde sina mål. Tvärtom var flera av hans äventyr en hårsmån från total katastrof. Hans hjälteroll kommer sig av det sätt han lyckades trassla sig ur katastroferna.

Han dog här i Grytviken 1922 under förberedandet av ännu en expedition söderut. Grytviken var då ett sjudande norskt valfångarsamhälle, där nyligen dödade blå-, fen- och knölvalar processades på löpande band. I Grytviken slutade det största däggdjur som någonsin skådats sina dagar, en 33 meter lång blåvalshona som kokades ner till lampolja, korsettdelar med mera.

Shackletons grav ligger på en liten kyrkogård omgärdad av vita staket. De behövs för att hålla den snabbväxande kolonin av pälssäl och sjöelefanter borta. Framför allt pälssälarna har kommit tillbaka i raketfart sedan slutet av 1800-talet, då de var i det närmaste utrotade. I dag finns minst tre miljoner av dem i Antarktis vatten.

Whiskyn som rinner ut på graven hälls av en brittisk passagerare på den här Antarktiskryssen. Att hälla ut whisky har blivit en tradition, en udda hyllning som nog ingen längre minns hur den uppkom.

Att resa till Antarktis är få förunnat. Men kryssningstrafiken växer, framför allt från den argentinska staden Ushuaia, världens sydligaste, längst ner på Eldslandet. Förra säsongen reste 40 000 turister till Antarktis.
I Ushuaia lättar också vi ankar. Vår tre veckor långa resa ska ta oss till den antarktiska halvön och Sydgeorgien och sedan vidare norrut i subarktiska vatten till Falklandsöarna och till slut Buenos Aires.

De första två dygnen går åt till att korsa det ökända stormiga Drakes sund. Vågor stora som hus sätter fartyget i ordentlig rullning, trots hypereffektiva stabilisatorer.

Redan grekerna ansåg att Antarktis måste finnas – som en motpol mot all landmassa på det norra halvklotet. Men det dröjde till år 1820 innan kontinentens existens bekräftades.

Antarktis har aldrig haft någon ursprungsbefolkning, men väldigt många pingviner, sjöfåglar, säl, val, fisk och näringsrik krill.
Omedelbart tog exploateringen fart. De första som kom var säljägarna.

När de mer eller mindre utrotat alla djur de kunde hitta vändes intresset mot valarna. I början var det en tuff match mellan människa och val. Sedan kom den exploderande harpunen, uppfunnen av norrmannen Sven Foyn och så var dödandet en lätt match.

På Sydgeorgien, vars landskap påminner om ett extra dramatiskt och storslaget Norge, byggdes en rad valfångststationer, som Grytviken, Stromness och Leith. Det mesta står kvar än i dag och rostar och trähusen har förfallit. När människorna försvann tog sälar, sjöelefanter, kungs- och gentoopingviner och förvildade renar över. Norrmännen tog hit renarna och de har klarat sig utmärkt på egen hand.

De enorma kolonierna med kungspingviner är fascinerande. Att trängas med tiotusen pingviner, se parningslek, häckning och ungarnas metamorfos från ruggig pälsbeklädnad till elegant frack med orangegula detaljer, är en stor upplevelse. Eftersom pingvinerna inte ser människor som fiender kommer snart några av dem fram och pickar försiktigt på oss besökare.

Alla djur och de mäktiga naturscenerierna är en Antarktisresas höjdpunkt. Många fågelskådare står dagarna i ände i aktern på skeppet och spanar på sjöfåglar vi aldrig ser i Sverige, som petreller och vandringsalbatrosser med tre meters vingspann.

Flera dagar följs skeppet konstant av valar – ibland ser vi dem vid ytan alldeles intill oss, ibland bara som jämnt återkommande utandningsblås en bit bort. En stormig dag nära King George Island ser vi enorma knölvalar hoppa ur vattnet.

Men storm och dåligt väder är ett minne blott när vi kliver i land på själva kontinenten i Neko Harbour, en naturhamn döpt efter ett norskt valfångstfartyg. En koloni med tusentals gentoo- och adélie-pingviner välkomnar oss och vi ser jagande leopardsäl bara meter från vår gummibåt.

När fartyget stilla glider genom den sceniska Lemairekanalen skiner solen, isflaken smäller mot skrovet, glaciärerna på bergssidorna gnistrar och kylan biter i kinderna – mer på grund av fartvinden än de två minusgraderna i luften.

Vi möter ett mindre kryssningsfartyg på andra sidan det smala sundet, vissa exklusiva har inte mer än 15 passagerare att jämföra med cirka 250 på M/S Nordnorge. Å andra sidan finns det riktiga kryssningsbjässar i Antarktis också – men deras passagerare får aldrig gå i land under resan.

Så ännu en pingvinkoloni – man ser sig verkligen inte mätt på de söta djuren. Tvärtom är vi många som känner att här skulle man vilja stanna någon dag, sova i tält, njuta av stillhet, djur och is, is och ännu mer is.

RESEFAKTA ANTARKTIS

RESA DIT• Flest kryssningar utgår från argentinska Ushuaia och chilenska Punta Arenas, båda på Eldslandet och går till den antarktiska halvön. Det finns också resor från Sydafrika, Australien och Nya Zeeland till andra delar av den antarktiska kusten, men sträckan över havet är avsevärt längre.