Ljuva toner i Lissabon

I Lissabons vindlande vita gränder sjungs fadon sedan två hundra år. När skymningen faller sipprar den melankoliska musiken ut från små enkla restauranger och fadohus. Efter flera decenniers tillbakagång har fadon nu åter fått ett uppsving och både gamla och unga lockas av musiken.

Det är vår första kväll i Lissabon och vi har sökt oss till ett fadohus i Alfama. Restaurangens valvade rum fylls av gästernas sorl. När musikerna kommer in fortsätter sorlet i den knökfulla lokalen. Efter det gör fadistan entré och surret avtar.

När Luisa Rocha vänder huvudet uppåt och sträcker ut längs den stenvita väggen slutar gästerna äta, besticken läggs snabbt undan, glasen ställs ner och det blir tyst i lokalen. Knäpptyst. En snabb blick mellan violaspelaren och fadistan och så fylls lokalen av en smittande, sorglig melodislinga, av ståbasens mjuka ljud och av gitarrens smekande ton.

När fadistan tar första tonen, suckar damen bredvid mig högt, blundar och börjar svänga med huvudet. Sångerskan tar en djupare ton och ansiktet förvrids, som vill hon visa hela textens smärta och vemod genom sitt uttryck. För fadon handlar bland annat om hjärtats nostalgiska saknad, fadon är sorglig men inte olycklig. Det är hjärtskärande vackert.

Fadon sjungs framför allt i Alfamas gränder och sångerna handlar om kärlek, längtan och Lissabon, den vackra vita staden byggd på sju kullar intill floden Tejo.

Morgonen därpå vandrar vi Bairro Altos slitna gator upp och ner för de branta kullarna. Tar en uppiggande bica, espresso, på A Brasileira, det berömda kaféet där poeten och nationalskalden Fernando Pessoa sitter staty utanför. Sedan söker vi oss vidare upp längs de smala gatorna. Hinner med en sväng till Sao Jorge, borgen med oslagbar utsikt över staden. Låter solen värma oss under en långlunch på det stilfulla hotellet

Bairro Altos härliga takterrass där man har utsikt över hustaken och Tejo.
På eftermiddagen skramlar vi runt på de härligt långsamma spårvagnarna och får en fin inblick i stadslivet. På husen hänger tvätten på tork utanför fönstren, hundar kikar nyfiket från trapporna, då och då lockas vi att hoppa av vid något av de små hål i väggen, kaféer och barer, som vi glider förbi.

När skymningen faller över Lissabon är vi redo för fado igen. Den första fadistan i kväll är Miguel Capucho, han sjunger kärnfullt och intensivt, precis som vi minns hans framträdande här för några år sedan. Mellan seten pratar vi med basisten Joao Penedo som genom åren spelat med många fadistas.

– Jag har varit ute på vägarna nu i många år för att sprida fadon i världen, nu ska jag stanna i Lissabon några år, säger han.

En typisk kväll börjar vid halvniotiden och fortsätter till sent på natten eller tidigt på morgonen.

– Fadon har i århundraden haft ett starkt grepp om den portugisiska själen, ”saudade” är centralt, berättar Joao. Saudade är en slags melankoli, vemodig längtan som vi inte har någon direkt översättning för.

– Fadistorna är verkligen djupt respekterade i Portugal, nästan mer som präster än som musikstjärnor, fortsätter Joao.

Joao berättar hur fadon påverkar besökare som aldrig tidigare hört en ton, hur besökare börjar gråta, utan att förstå ett ord av texten.

Fadon har spårats åtminstone två hundra år bakåt i tiden, ursprunget är inte helt fastställt men man kan spåra afrikanska och arabiska rytmer blandade med den musik som portugisiska sjömän sjöng.

Det var i de moriska kvarteren i Alfama som sångstilen utvecklades och än i dag är det hit man ska gå om man vill lyssna på de bästa fadistorna. I Alfama kan man tillbringa timmar i de vindlande gränderna, slinka in på kaféer och restauranger. Det karakteristiska magiska, nästan transparenta ljuset som vi lärt oss förknippa med Lissabon, som stadens speciella läge vid floden Tejo och Atlanten ger, lyser upp de gulvita fasaderna.

Den sista fadistan vi hör under veckan, Teresa Alves, har den mörkaste och mest dramatiska rösten. Hon trollbinder publiken från första tonen och lockar fram extra känslor när hon lovsjunger staden i ”Lisboa a Noite”, Lissabon om natten.

När vi vandrar hemåt i Lissabonnatten är morgonens första ljus inte långt borta. Vi inser att staden återigen har oss i sitt grepp, och vi är redan fyllda av en längtan tillbaka.