Halva byn står och väntar när vi kommer fram.
“Salam”, “Salam”, “Salam”.
Jag skakar minst femtio personers händer. Vi utbyter de vanliga artighetsfraserna:
“Stort tack för att ni tar er tid att hälsa på oss, och titta på vår biodling.”
“Det är vi som ska tacka för att vi får hälsa på. Vi sätter stort värde i att komma hit.”
Vi slår oss ner i skuggan. Här i bergen är nätterna kalla, men på dagarna är solen stekande het. Ett fat med en kryddig grönsaksröra, samt små koppar med te, åker fram. Hur små resurserna än är, så bjuds det alltid på något hemma hos etiopiska familjer och ute i byarna. Tio par förväntansfulla ögon tittar på mig när jag provsmakar röran, som är härligt mustig, men rejält chilikryddad.
Kvinnorna börjar berätta om projektet. Lelise, tolken, översätter. Kooperativet i den här byn, som heter Garenaga och ligger i Goro, sysslar med honungsproduktion. Kooperativet har fått stöd i att effektivisera sina bikupor och i att organisera sig. Kvinnorna pratar om ökad försäljning, om förbättrade levnadsvillkor och om nya, hoppfulla framtidsplaner. Några har flyttat till stabilare hus, barnen går regelbundet i skolan, och de har tillgång till varierad mat.
En viss “för-bra-för-att-vara-sant”-känsla infinner sig. Har lite honung bidragit till allt det här?
Generellt kan man slå fast att mikrolån och kvinnliga självhjälpsgrupper är effektiva sätt att höja levnadsstandarden hos de allra fattigaste. Det skapar resultat på sikt, och bygger på värdighet och stolthet, snarare än passivitet och beroende.
På hotellet på kvällen går jag igenom anteckningarna och lyssnar igenom intervjuerna. Hoppar mellan ljudfilerna tills jag kommer till Mekus berättelse.
Meku Abdelah, 28 år, har fem barn i åldrarna fem till tolv.
“Varje kväll när jag kysser mina barn, tänker jag att jag ska göra allt jag kan för att de ska få ett bättre liv än det jag själv har haft. Det är mitt mål med livet”, förklarar hon för mig.
Av Anna Wahlgren
