I valvet vid ingången till Livgardets kavallerikasern i centrala Stockholm möts jag med ett fast handslag av Carol Paraniak. Han leder Föreningen för den Beridna Högvakten, en civil förening som ser till att paraderna med hästar lever vidare.
– Försvaret ville ta bort hästarna ur sin organisation i början av 1980-talet, men protesterna blev så starka att politiker och försvarsledning var tvungna att backa, säger den tidigare översten och kavalleristen.
Föreningen för den Beridna Högvakten
Grundades: 1985.
Antal medlemmar: 21 400.
Finansiering: Av medlemmar, donatorer och sponsorer.
Uppgift: Köper in och utbildar lämpliga hästar till Försvars- makten.
Aktuell: Medverkar vid olika evenemang – som jubileumsfirandet av kungens 50 år på tronen. Hela programmet och mer information finns på beridnahogvakten.se
Fyra eldsjälar kom på idén att köpa lämpliga hästar och låna ut dem till försvaret så att de beridna eskorterna och ceremonierna skulle kunna fortsätta. Man kom överens om att dela kostnaderna för skötseln av hästar och stall.
– En pragmatisk lösning, tycker generalsekreteraren Carol.
Blivande världsarv?
Han betecknar den beridna högvakten som en folkrörelse, ett levande kulturarv. Föreningen ansöker nu om att bli klassad som världsarv av Unesco.
På kaserngården träffar jag soldaterna Kerstin Fagerberg och Vilmer Andersson i sina paraduniformer, svarta ridstövlar och silverblanka pickelhuvshjälmar. De är i 20-årsåldern och har nyligen blivit anställda vid försvaret efter sin värnplikt.
Vilmer hade ”noll ridintresse” men blev placerad vid Livgardets livsbataljon när han skulle göra lumpen.
– Det var helt nytt för mig, men lättare än jag trodde. Hästar fungerar olika med olika ryttare. Vi hade en häst här som hette Yster och som brukade sparkas och bitas, men den var alltid snäll mot mig, säger Vilmer.
Kerstin kommer från Dalarna och var ofta på ridläger som barn. Hon håller med om att hästar är personligheter.
– De är vanedjur, hästar gillar rutiner och trygghet. Vi övar dem omväxlande i stadsmiljö och i lugnare områden. Vi viftar med flaggor och paraplyer, de får vänja sig vid barnvagnar och att klara folksamlingar och buller.
– Att rida i vaktparaden är häftigt, en unik upplevelse med musiken och alla människor som står längs gatorna. Ingen dag är den andra lik, säger hon.
Den beridna vaktparaden
Tågar genom Stockholm från april till september vid ett fyrtiotal tillfällen. Paraden går i följande ordning:
- Musikanföraren
- Pukhästen
- Fyra fanfartrumpetare på vita hästar av rasen altkladruber
- Harmonimusiken med melodi- och ackompanjerande instrument
- Högvaktens vaktstyrka från Livbataljonen på fuxfärgade svenska varmblod med enhandsfattning och dragen sabel
Värnplikten är könsneutral, men fortfarande är det övervägande män som är intresserade.
– Vi vill gärna nå ut till fler kvinnor. Många vet inte att man lär sig många viktiga saker som att jobba i grupp, att klara sig i naturen, att träna och att leda andra. Och inte minst att utmana sig själv, säger Jenny Ringström, kommunikatör vid försvaret.
Uppdrag att skydda kungen
Alla som gjort värnplikten blir krigsplacerade. Vilmer Andersson är skarpskytt och gillar ”den gröna tjänsten” också – att träna markstrid och delta i militära övningar. Kerstin är skyttesoldat och gillar variationen i jobbet.
– Vi rider inte bara parader. Våra huvuduppgifter är också att representera Sverige, skydda kungen och försvara Stockholm i händelse av väpnat angrepp, säger hon.
LÄS ÄVEN: Frivilligt och utan vinstintresse: Vi rycker ut när det krisar
Vi går in i det renputsade stallet för att titta på några av de 77 hästar som används av Livgardet för olika ceremonier. Både frivilliga, civila hästskötare och soldater sköter noga om djuren.
– Vi har ansvaret att hästen fungerar, ungefär som en leasingbil. En häst som är farlig, som bits och sparkar får inte vara kvar hos oss, säger generalsekreterare Carol Paraniak. Han avgör då om hästen ska säljas vidare eller avlivas. Den blir inte hamburgare eller smörgåspålägg utan förvandlas till slut till bioenergi.
En särskild rekryteringsgrupp väljer noga ut nya fyrbenta kandidater till det viktiga uppdraget. Det är ingen lätt uppgift att hitta lugna hästar som kan skritta genom huvudstadens hårt trafikerade gator. Hästarna ska vara omkring fem år gamla, de utbildas av föreningen innan de överlämnas till Livgardet.
Beridna högvakten har ett samarbete med veterinärer på Sveriges lantbruksuniversitet som regelbundet hjälper till att undersöka hästarnas hälsa, ett slags besiktning. Här talas om hästvälfärd, det är viktigt att djuren trivs och mår bra både fysiskt och psykiskt. Arbetet ställer stora krav på både ryttare och häst.
Carol berättar om begravningen av prins Bertil 1997 då ryttare och hästar red i kortege i sex timmar. I en stor kortege deltar drygt 60 ryttare.
– Det är alltid oförutsägbart att jobba med hästar, säger soldat Kerstin Fagerberg. Om hästarna bråkar med varandra under en parad behöver man ta snabba beslut och byta plats på dem som inte gillar varandra.
Vaktparad på sommaren
Vi traskar vidare i stallet och hittar den kraftiga arbetshästen Rejäl som bär de två stora pukorna i musikkårens parader. Slagverkaren styr hästen med fottyglar eftersom han använder båda händerna för sitt instrument. Det är proffsmusiker som ingår i Livgardets dragonmusikkår, Sveriges enda beridna musikkår.
Under sommarhalvåret genomförs vaktparaden oftast tre dagar i veckan. Utöver det används hästar och ryttare för eskorter av kungen och vid statsbesök.
Efter vårens intensiva paradsäsong får hästarna en hel månads välbehövlig semester på ett sommarbete. De har även rätt till pension efter att ha tjänstgjort i omkring 18 år. Ibland övertas hästen av en fodervärd eller hamnar på ett speciellt äldreboende – Svenska hästhem – där de kan strosa runt i en gräshage och bara ha det skönt.
